I Skymningslandet

Jag ska aldrig glömma när herr Liljonkvast hämtade mig första gången. Jag låg i sängen när det knackade på rutan. En mycket liten herre i rutig kostym och hög hatt kom in genom fönstret. Han undrade om jag ville följa med till Skymningslandet. Men det kunde jag inte. Jag hade ju ont i mitt ben.

"Spelar ingen roll", säger Liljonkvast, "spelar ingen roll i Skymningslandet!"

Han tog mig i handen, och sen flög vi. Ja, vi flög, i den lena blåa skymningen, högt över staden där ljusen börjar tändas i alla hem. Nu kommer herr Liljonkvast och hämtar mig varje dag till Skymningslandet. Det är så härligt! Det gör ingenting alls om man har ont i ett ben.

En vacker och hoppfull saga. Nyutgivning av Astrid Lindgrens klassiska berättelse.