I kommentaren förklaras trafikskadelagen paragraf för paragraf. Kommentarerna omfattar utdrag och hänvisningar till förarbeten samt hänvisningar till rättspraxis och relevant litteratur. Vidare förklaras hur lagen förhåller sig till EU-rätten, med hänvisningar till EU-domstolens praxis och till relevanta EU-direktiv. Det redogörs även för hur lagen förhåller sig till andra internationella samarbeten på trafikområdet. I vissa delar tillämpar försäkringsbolagen en mer förmånlig praxis för de skadelidande än vad som följer av lagen. Även grunderna för denna praxis redovisas. Trafikskadelagen innehåller bestämmelser om rätten till ersättning för skada i följd av trafik med motordrivet fordon, s.k. trafikskadeersättning. Ersättning betalas i stor utsträckning på objektiv grund, dvs. oberoende av om någon har varit vållande eller inte. Det gäller för personskador och för vissa sakskador. Andra sakskador ersätts däremot inte alls eller bara om de har orsakats genom vållande i samband med förandet av ett fordon eller genom bristfällighet på fordonet. Ersättningens storlek bestäms på skadeståndsrättsliga grunder och i vissa delar har lagen ett nära samband med den allmänna skadeståndsrätten. Samtidigt fjärmar sig lagen från skadeståndsrätten i andra delar, bl.a. eftersom ett syfte med lagen är att en trafikskada som utgångspunkt ska bäras av en trafikförsäkring. Vid sidan om bestämmelserna om trafikskadeersättning innehåller lagen även bestämmelser om vilka fordon som måste ha en trafikförsäkring, om vem som får meddela trafikförsäkring och om olika former av återkrav m.m. Därutöver finns även bestämmelser om vilken funktion en svensk trafikförsäkring kan fylla vid resor i andra länder och om vad som gäller för utländska fordon och utländska försäkringar i Sverige. På trafikförsäkringsområdet finns nämligen flera internationella samarbeten som syftar till att säkerställa att fordon kan resa över landsgränser utan att det ska behövas en ny försäkring för varje land som passeras.

I kommentaren förklaras trafikskadelagen paragraf för paragraf. Kommentarerna omfattar utdrag och hänvisningar till förarbeten samt hänvisningar till rättspraxis och relevant litteratur. Vidare förklaras hur lagen förhåller sig till EU-rätten, med hänvisningar till EU-domstolens praxis och till relevanta EU-direktiv. Det redogörs även för hur lagen förhåller sig till andra internationella samarbeten på trafikområdet. I vissa delar tillämpar försäkringsbolagen en mer förmånlig praxis för de skadelidande än vad som följer av lagen. Även grunderna för denna praxis redovisas. Trafikskadelagen innehåller bestämmelser om rätten till ersättning för skada i följd av trafik med motordrivet fordon, s.k. trafikskadeersättning. Ersättning betalas i stor utsträckning på objektiv grund, dvs. oberoende av om någon har varit vållande eller inte. Det gäller för personskador och för vissa sakskador. Andra sakskador ersätts däremot inte alls eller bara om de har orsakats genom vållande i samband med förandet av ett fordon eller genom bristfällighet på fordonet. Ersättningens storlek bestäms på skadeståndsrättsliga grunder och i vissa delar har lagen ett nära samband med den allmänna skadeståndsrätten. Samtidigt fjärmar sig lagen från skadeståndsrätten i andra delar, bl.a. eftersom ett syfte med lagen är att en trafikskada som utgångspunkt ska bäras av en trafikförsäkring. Vid sidan om bestämmelserna om trafikskadeersättning innehåller lagen även bestämmelser om vilka fordon som måste ha en trafikförsäkring, om vem som får meddela trafikförsäkring och om olika former av återkrav m.m. Därutöver finns även bestämmelser om vilken funktion en svensk trafikförsäkring kan fylla vid resor i andra länder och om vad som gäller för utländska fordon och utländska försäkringar i Sverige. På trafikförsäkringsområdet finns nämligen flera internationella samarbeten som syftar till att säkerställa att fordon kan resa över landsgränser utan att det ska behövas en ny försäkring för varje land som passeras.

I kommentaren förklaras trafikskadelagen paragraf för paragraf. Kommentarerna omfattar utdrag och hänvisningar till förarbeten samt hänvisningar till rättspraxis och relevant litteratur. Vidare förklaras hur lagen förhåller sig till EU-rätten, med hänvisningar till EU-domstolens praxis och till relevanta EU-direktiv. Det redogörs även för hur lagen förhåller sig till andra internationella samarbeten på trafikområdet. I vissa delar tillämpar försäkringsbolagen en mer förmånlig praxis för de skadelidande än vad som följer av lagen. Även grunderna för denna praxis redovisas. Trafikskadelagen innehåller bestämmelser om rätten till ersättning för skada i följd av trafik med motordrivet fordon, s.k. trafikskadeersättning. Ersättning betalas i stor utsträckning på objektiv grund, dvs. oberoende av om någon har varit vållande eller inte. Det gäller för personskador och för vissa sakskador. Andra sakskador ersätts däremot inte alls eller bara om de har orsakats genom vållande i samband med förandet av ett fordon eller genom bristfällighet på fordonet. Ersättningens storlek bestäms på skadeståndsrättsliga grunder och i vissa delar har lagen ett nära samband med den allmänna skadeståndsrätten. Samtidigt fjärmar sig lagen från skadeståndsrätten i andra delar, bl.a. eftersom ett syfte med lagen är att en trafikskada som utgångspunkt ska bäras av en trafikförsäkring. Vid sidan om bestämmelserna om trafikskadeersättning innehåller lagen även bestämmelser om vilka fordon som måste ha en trafikförsäkring, om vem som får meddela trafikförsäkring och om olika former av återkrav m.m. Därutöver finns även bestämmelser om vilken funktion en svensk trafikförsäkring kan fylla vid resor i andra länder och om vad som gäller för utländska fordon och utländska försäkringar i Sverige. På trafikförsäkringsområdet finns nämligen flera internationella samarbeten som syftar till att säkerställa att fordon kan resa över landsgränser utan att det ska behövas en ny försäkring för varje land som passeras.