En jävla vinter

Vad är det för fel på Finspång? Ingenting annat än att de alla i gänget längtar därifrån. En ort utan ordentligt centrum och med Pizzeria Italia, Pizzeria Dubrovnic och Hotell De Geer som enda nöjesliv, vad ger man för det?    Gunnar är en i gänget av tjugoåriga grabbar som hållit ihop sen länge. Det är vintern 1986 och i veckorna sliter han med jobbet som frukt- och grönsaksansvarig på U-livs för usel lön. Han är den som starkast längtar efter att förändra livet och han funderar mer och mer på att söka till någon utbildning trots taskiga betyg och noll självförtroende. Fritidspedagog eller kulturvetare, kanske. Han har också vaga drömmar om att börja skriva. Men tanken på att flytta skrämmer lika mycket som tanken på att bli kvar i Finspång.    Det enda som hägrar på hemmaplan är fredagsdiscot på hotellet och de ständigt nya förhoppningarna om att finna den stora kärleken, att skapa ett eget liv. Men danskvällarna bjuder mera på fylla än på kärlek, och så sitter gänget där igen i bakruset på söndagseftermiddagen och ältar samma saker: vad var det för fel på dem egentligen och vad såg den och den tjejen hos andra killar? Och varför gör vi ingenting för att ändra våra trista liv? Det är kort sagt en jävla vinter för Gunnar, 21 år, och fast i Finspång.    Men en sen kväll i tvättstugan uppenbarar sig Elisabeth med sin intensiva och utforskande blick, och i skylten till Runes Cykel & Sport drar en rostbrun skrivmaskin av märket Olympia till sig hans blickar. Allt kanske inte är så omöjligt som det verkar.    Hans Gunnarsson har gjort sig ett namn som novellist. Hans första roman är en dråplig och ömsint berättelse om en ung man som söker sitt liv och om hans uppbrott – om vägen ut.