Kvinnan som mötte en hund

Kvinnan som mötte en hund är en starkt drabbande och mycket gripande roman om en kvinna i djup kris och man läser den som en deckare, det handlar verkligen om liv eller död. Elsie Johansson har en osviklig förmåga att engagerande skildra människor som är lite vid sidan om.

Elsie Johanssons debutroman från 1984 handlar om Vera Backman, en medelålders kvinna som arbetar på ett statligt verk. Hon har alltid skött sitt arbete minutiöst och arbetet har blivit ett med henne själv. Hon har aldrig varit gift, hon har en syster som hon har sporadisk och inte speciellt nära kontakt med. Besöken inskränker sig till jularna. Hon har ingen nära väninna och hennes arbetskamrater känner henne som en stillsam och tystlåten kvinna som inte gärna anförtror sig åt någon. Så händer då det som definitivt omkullkastar hennes liv. Hon blir sjukskriven på grund av en dålig axel. Från en inrutad och ordnad tillvaro tvingas hon in i en vardag utan krav och tider, till en tillvaro där ingen längre frågar efter henne eller behöver henne. Hon hör till dem man inte ser, en av dem som man bor granne med utan att veta vem hon är.Vera Backman försöker upprätthålla sina vanor men ödsligheten ekar i hennes lägenhet. Hon går sin morgonpromenad vid exakt samma tid och exakt samma sträcka. Det är under en av dessa promenader hon möter hunden Makken och hans ägare. Morgonpromenaderna får plötsligt en ny innebörd, hon växlar några ord med ägarna, ett yngre nyinflyttat par, och blir mycket fäst vid Makken. Hon erbjuder sig efter en tid att vara hundvakt då paret ska åka på en kort resa. Under denna hundvaktande helg påbörjas det fullständiga psykiska sönderfall som stått för dörren. Veras kärlek till hunden tar sig nästan fysiska uttryck och hon skräms av sina känslor så till den grad att hon stöter hunden och dennes ägare ifrån sig, och så är hon helt ensam igen. Den nedåtgående spiralen suger henne allt djupare ner i depressionen och hon avskärmar sig helt från den lilla kontakt hon har med yttervärlden. Till sist isolerar hon sig i sin lägenhet, som enda sällskap har hon det förflutnas röster och fantasins utmarker. Ingen anar det förtvivlade livsdrama som pågår bakom lägenhetsdörren.

Den här romanen har en mörkare ton än till exempel Glasfåglarna och Mosippan men den kraftfulla och klockrena prosan är som vanligt en fröjd att läsa. Liksom i hennes senare romaner finns i Kvinnan som mötte en hund också den känslomässiga inlevelsen som gör hennes romankaraktärer så lätta att identifiera sig med, alldeles oavsett om det handlar om en uppväxande flicka i trettiotalets Sverige eller om en medelålders kvinna instängd i sin egen djupa tragik.