Giftskandaler, sjukdomar och plågsamma djurtransporter har fått många konsumenter att tappa förtroendet för det moderna jordbruket. Småskaligt och närproducerat är numera honnörsord i livsmedelsdebatten. Marknaden för ekologisk mat har vuxit kraftigt under senare år. Ett inte alltför djärvt antagande är att de nya trenderna på marknaden gynnar småbrukare och ekobönder på den politiska arenan. För att klargöra de faktiska omständigheterna är ett historiskt perspektiv oundgängligt. De många tvära kasten i jordbrukspolitiken, det svenska EU-medlemskapet och de komplicerade beslutsstrukturerna på EU-nivå är väsentliga faktorer. I fokus för denna bok står bondeorganisationernas roll i jordbrukspolitiken under perioden 1967-2003. Dessa händelserika år innebar att spelreglerna ändrades gång på gång för alla inblandade parter. Den dominerande svenska bondeorganisationen Lantbrukarnas Riksförbund har inte varit ensam om att vilja ha ett ord med i laget. Ekologiska Lantbrukarna, Förbundet Sveriges Småbrukare och Familjejordbrukarnas Riksförbund har också försökt hävda sina intressen. De tre organisationerna har tillämpat olika strategier med vitt skilda resultat som följd. Undersökningens ram utgörs av det policynätverk där jordbrukspolitiken utformas. Nätverket består av specialiserade politiker, statstjänstemän och organisationsföreträdare. De aktörer som ingår vill gärna exkludera utomstående, men Ekologiska Lantbrukarna har trots det manövrerat sig in. Varför just de lyckats medan de båda småbrukarförbunden misslyckats får här sin förklaring. Reine Rydén (född 1958) är fil. dr i historia. Han disputerade 1998 vid Göteborgs universitet på avhandlingen ”Att åka snålskjuts är icke hederligt”. De svenska jordbrukarnas organisationsprocess 1880-1947. Därefter har han arbetat som lärare och forskare, för närvarande vid Uppsala universitet. I denna bok redovisas forskningsprojektet ”Bönderna, marknaden och miljön”, finansierat av Riksbankens Jubileumsfond.
