I denna avhandling studeras den svenska adelns peregrinationer i Europa på 1600-tale. En peregrination betraktades som en lämplig avslutning på unga mäns utbildning och ledde till universitet och metropoler i England, Frankrike, Italien, Nederländerna och Tyskland. I akademiska tal så uttrycktes tanken att resorna skulle generera statsklokhet, vilket avsåg förmågan att bidra till stats- och samhällsutvecklingen med hjälp av kunskaper och erfarenheter från utlandet. Här undersöks hur adeln i praktiken genomförde peregrinationerna för att nå sådana målsättningar. Brev, resejournaler och räkenskaper används för att ta reda på vart adelsmännen reste och hur länge de vistades på olika orter, vad de gjorde där och vad det kostade. Avslutningsvis studeras vad som hände när de återvände hem. Peregrinationerna knyts till den tidigmoderna statsbyggnadsprocessen och statsföreträdarnas planer för rikets utveckling.
