Dagrar

Då Coronapandemin tog fart på allvar blev jag som många andra sittandes hemma med allt för lite att göra. Ett par av mina närmaste vänner blir tidigt svårt sjuka, några klarar sig lindrigare undan medan andra isolerar sig helt för att undvika smittan. Att bläddra bland minnen blir för mig nu en distraktion såväl som en tröst. Allt efterhand fogas så minne till minne, berättelse till berättelse, fotografi till fotografi – tillsammans blir de Dagrar.

Några av fotografierna i boken är från de här veckorna, andra är lite äldre och andra åter är tagna för riktigt länge sedan – bilder jag om och om igen återvänder till för att de, var och en, bär på̊ en berättelse. Då jag nu förde dem samman fann jag att de samtidigt som de berättar om den tid som var – den värld vi levde i innan – också̊ berättar något om den tid som är.

Texterna i sin tur – också̊ de skrivna såväl nu som då – utgår från fotografierna. Flera av dem berättar om just de minnen som bilderna väcker hos mig när jag tittar på̊ dem, andra om det som hände när fotografiet togs, andra åter om vad som måhända kan ha utspelat sig – vad vet jag.