Ett halvt sekel har runnit iväg sedan Lennart Durehed tog sina bilder av New York. Negativen hamnade i arkivet. Nu har vi plockat fram dem igen, släppt på ljuset. De trötta fasaderna. De stora bilarna. Människorna som musicerar en söndag i Central Park eller trängs i solen på Coney Island… En ikonisk värld som luften verkade ha gått ur men som reste sig ur askan. Dureheds historiska dokumentation från ”staden som aldrig sover” finns nu publicerad i boken New York 1974 - nästan på dagen 50 år senare.Staffan Bengtsson har fångat fotografen och hans älskade motiv i ett par nyskrivna texter
En fallfärdig Shellmack (Service is Our Business) där en vit Ford Mustang rullat in. Ytterligare en mack där de stora amerikanarna trängs kring pumparna. En solitär byggnad som liknar The Flatiron Building på 175 Fifth Avenue men som Lennart tror sig veta följde med i 70-talets hänsynslösa rivningsvåg. Ett gäng unga kvinnor i Angela Davies-frissa i Central Park. Flera foton från The Village, som bilderna på legendariska The Bottom Line som låg på 15 West 4th Street (inte långt från Washington Square) och som öppnat i februari 1974 med bland andra Lou Reed och New York Dolls på scenen.
Vi sitter en stund och tittar på ett fotografi från Queens som han daterar till 1975. En bilskrot. På det korrugerade plåt planket tydlig konsumentupplysning: A&G Auto Parts Inc. LATE MODEL WRECKS BOUGHT & SOLD. Det är som en rubrik på mycket av det vi scrollar igenom den här förmiddagen. Ett New York med omgivningar på fallrepet. Urban ruinromantik. Svårt att inte älska och sakna.
Man kommer till en stad som man efter alla tusentals filmer och foton och böcker tycker sig känna som sin egen ficka. En stad som skapt för att bli fotograferad.
