Johannes Andersson föddes i en liten by som heter Valdshult och ligger i nordvästra Småland. Berättelsen börjar 1845 när Johannes är 30 år, och vi får följa honom till 1877. Han är äldste sonen på en större gård, och därmed arvinge till denna. Men han är inte mycket för det storvulna. Vill inte bara vara bonde utan få tid över till att hjälpa andra, t ex med att skriva åt de inte skrivkunniga, och att försöka få rätt beslut i sockenstämman.
Och så har han ju sången, den är viktig, han är klockare. Men livet blir ingen dans på rosor, han får även uppleva sjukdom, död och svält i socknen.
Hela livet följer sången med även om den tystnar ett tag under svåra perioder, men den kommer alltid åter igen.
Detta är berättelsen om Johannes liv.....
Författaren Gunvor Carlsson är född i Valdshult. Hon har ett brinnande intresse för hembygdsfrågor. och skriver även manus till bygdespel åt hembygdsföreningen i Valdshult. Hon gör även släktutredningar åt folk, samt översätter gamla handlingar till nutidssvenska.
Citat ur BTJ:s recension häfte nr 21 av Inger Wassenius
Johannes är debutanten Gunvor Carlssons mormors far. Hon har tagit materialet till berättelsen om honom från kyrkböcker, sockenstämmoprotokoll och domböcker, men hon har också fabulerat fritt kring de uppgifter hon fått fram. Jag tycker att hon har lyckats bra med denna historia om livet i en småländsk socken vid 1800-talets mitt. Personerna känns trovärdiga, och det är intressant att följa deras strävsamma tillvaro under mer än 30 års tid.
Citat från Västbo-Andan av Yvonne Cedergren
Berättelsen om Johannes i Valdshult är lättläst och fängslande. Den är också känslosam och fylld av kärlek. Med ett skönt bildspråk är det lätt att se miljöerna framför sig och när Johannes går där i skogen och sjunger kan man nästan känna solen i ryggen. Boken kan med stor behållning läsas av alla, oavsett om man känner till Valdshukt eller inte.
