Maria är rädd, rädd för de vuxna, rädd för sin plågoande. Hon är skräckslagen att någon får reda på hennes hemlighet, för hon vet att vad som händer; ingen kommer tro henne, hennes föräldrar kommer sluta älska henne och hon kommer att hamna på barnhem igen. Maria vet hur det är att vara på barnhem. Hon har redan upplevt ensamheten och isoleringen. Allt är bättre än det. Varje dag blir en kamp att upprätthålla illusioneen av att vara normal. Hon vet hur det är att leva ett dubbelliv. Att vara en söt liten flicka på utsidan så att ingen anar hennes återkommande skräckupplevelser. Det blev allt svårare för Maria att bevara vänskapen med andra flickor i hennes umgängeskrets. Åttaåriga Maria orkade inte leka med dockor och hoppa rep ihop med andra flickor när hela hennes tankeverksamhet och känsloliv var inställt p åatt verka "normal" och inte avslöja vad som hände henne igen och igen. Detta är en självbiografi som beskriver Marias upplevelser och observationer av allt från våldtäkt, vanvård, pedofili, koppleri, stöld, brott mot barnkonventionen till nekande av allmän skolgång. Allt med svenska myndigheters godkännande. Maria Winter beskriver i detalj om hur hon och andra barn hon delade boende med, vanvårdades, drogades och utnyttjades sexuellt. Varje ord är sant. Journaler som bekräftar detta finns bevarande i offentliga arkiv än i dag.
