Det var en gång en pojke som hette Jan. Jan hade en massa tänder som han sällan borstade. Därför passade hans mun särskilt bra för de små tandtrollen Karius och Baktus. De kände sig alldeles trygga långt borta från alla tandborstar, och Jan åt massor av godis som trollen levde gott på.
Men trots denna harmoniska tillvaro, eller kanske just på grund av den, beslöt sig Karius och Baktus för att bygga ut. Baktus ville inte bo i den mörka kindtanden längre, han längtar efter en ljus balkong i en hörntand i överkäken istället ...
Författarens avsikt var nog att få barn att vara rädda om sina tänder, men de flesta av oss tycker mest synd om de stackars tandtrollen som byggt så fina hus och sedan blir så grymt bortspolade från sina hem. Hur som helst blev det en oförglömlig barnboksklassiker!
