Det är tidig morgon och septemberkylan har för länge sedan tömt gästhamnen. En arbetsbåt passerar Tabascos akter. Dieseln dunkar på lågvarv. Hantverkare på väg ut, förstår Robert och lämnar sina minnen. Han hasar sig upp, rycker åt sig tröjan, går fram till Werner-tavlan och tar ner den. Inser att dess kloka ord inte gäller honom och hans båt längre. Han lägger tavlan i närmaste stuvfack, slänger en blick genom styrbordsfönstret. Där ligger helt osannolikt en segelbåt! Onödigt nära och som den naturligaste sak i världen inseglad mitt i kolsvarta natten! Konferensrummet upptar ett hörn av maskinhallen. En böjd plåtskärm har redan fått fin patina. Längs väggarna löper avloppsrör som rutschkanor från bostäderna ovanför. Plötsliga slurp och rosslingar avbryter de intet ont anande besökarna. De som är där första gången försöker se obesvärade ut. Allt är medvetet. Det skall ta emot att över huvud taget våga sig in här. Inte en power point så långt ögat når. Inledningsvis lång tystnad. Det är mer än vad ängsliga kunder klarar så många harklar sig, tittar på klockan och erinrar sig ett annat möte som om ett plötsligt sms dykt upp. Enda sättet att få veta hur allt skulle gå var att skriva om dem. Det blev "en spänningsroman med drag av samhällskritik, civilisationskritik och fackbok. En crossover som fungerar väl", skrev lektören.
