I vår digitala era ligger det något av ett romantastiskt skimmer över analog fotografering. Intresset för film växer hela tiden. Fotografer pratar om korn, känsla och ”looken” film ger. Gräver man lite på ytan så är det något mer, något djupare. Känslan av att sakta ner, känna mer och att vara begränsad skapar någonting hos fotografen. Den digitala vågen har medfört ett stort produktfokus, det finns en uppsjö av tillbehör och de digitala kamerorna fortsätter att utvecklas gällande snabbhet, megapixlar och möjligheter. Filmkamerorna däremot, fungerar lika bra nu som då de producerades på 1900-talet.
Kontrasterna, det dynamiska omfånget, färgerna, kornet, mjukheten – det är svårt att replikera detta i de digitala bildfilerna. Kanske är det mest avgörandet ändå det som uppstår på plats när fotografen fotograferar analogt istället för digitalt. När man tvingas sakta ner, känna efter, planera, ställa in allt manuellt utan möjlighet att kontrollera bilden efteråt utan istället lita på sin magkänsla – kanske är det då den verkliga magin uppstår. När fotografen är fotograf och lägger all sin tid på själva skapandet och inte i efterbearbetningen efteråt.
