Lars Ardelius är en av vårt lands allra finaste stilister. Hans precisa, nästan återhållna stil når i denna femte memoardel, Livs levande, sin höjdpunkt. Mycket på grund av att Ardelius denna gång berättar om sitt livs största sorg förlusten av dottern Lena. En känsligt beskriven historia om kärlek, en svår brytning efter en incestanklagelse, och sedan hennes alldeles för tidiga död i en tragisk olycka. Det är ärligt, modigt och skrivet med klar uppriktighet och det är på det sättet som Lars Ardelius tar sig igenom livet, förstår man. När han nu avslutar sitt numera klassiska livsverk passerar författarkolleger, nära vänner, syskon och barn men ingen synas i sömmarna som Lars Ardelius själv. Han är självkritisk och diskuterar gärna sina egna ställningstaganden, sin konst, sina skulpturer och sitt skrivande. I Livs levande får läsaren följa en människa och författare som har levt ett långt och innehållsrikt liv, ett liv som utspelar sig i Sverige, Frankrike och Nya Zeeland. Det är en människa som trots allvaret får läsaren att skratta och må ganska gott. Även i den svartaste svärta finns ett slags skarpt avslöjande ljus där man kan välja att ställa sig själv.
