Vietnamkriget, könsrollerna, miljöfrågan och kärnkraften - 1960- och 70-talen var diskussionernas och debatternas decennier. Kulturen demokratiserades och författarna sökte nya vägar ut till publiken. Gränserna mellan generationerna tonades ner och kulturbegreppet breddades. Konstarterna influerade varandra, och allkonstverket kom på modet. Litteratur, konst och musik sökte sig nya uttryck. Särskilt de nyenkla poeterna förde i sina dikter demokratins, jämlikhetens och vardagens talan. Också barnboksförfattarna närmade sig verkligheten, och barnboken blev politisk. Men vid sidan av det ideologiska var lekfullheten ett viktigt inslag i tidens konstnärliga yttringar. Homo ludens, den lekande människan, blev ett ideal. Lena Kåreland gör nedslag i den samtida kulturdebatten och i tre författarskap som på olika sätt uttryckt tidsandan: Sandro Key-Åberg, Siv Widerberg och Lars Bäckström. Hon ger en mångfasetterad bild av den livliga diskussionen om barn- och vuxenlitteratur i Sverige under en tid då kulturen skulle befrias från sin finhetsstämpel och inte längre vara gåbortsföremål. Lena Kåreland är litteraturvetare och professor emerita vid Uppsala universitet.
