Den dömande verksamheten är en av samhällets mest ingripande former av maktutövning. För att allmänheten ska ha förtroende för denna verksamhet krävs att den framstår som objektiv och därmed legitim. Med utgångspunkt i olika typer av kritik, som förts fram inom såväl den massmediala debatten som den mer rättsinterna aktualiseras frågor om objektivitet och rättstillämpningens legitimitet. Moa Bladini argumenterar för att den föreställning om objektivitet som präglar jurister och domare har betydelse för den tolkning de gör av rättsregler och av den verklighet som de möter i sin dagliga verksamhet och som reglerna ska tillämpas på. I studien innefattas bland annat ett av standardverken om bevisvärdering. Här visar författaren hur beskrivningarna av den verklighet som ska bedömas och dömandet i sig präglas av ett positivistiskt objektivitetsideal, där både den som ska döma och den som ska dömas osynliggörs. Hon argumenterar för att detta bidrar till att dölja de gemensamma föreställningar och förgivettaganden om världen som jurister och domare har. I undersökningen inkluderas även domar. Bladini visar hur olika legitimeringsstrategier används i domarna, och hur dessa ger sken av objektivitet. Bland annat görs den rättsliga processen och de rättsliga aktörer, som är centrala för denna, osynliga. Därmed döljs deras ansvar för processerna. Resultatet av undersökningen visar att det positivistiska objektivitetsidealet har en dominerande ställning. Det här, menar författaren, är ett av skälen till att vissa normer och värderingar, vilka i stor utsträckning är gemensamma för de personer som tolkar och tillämpar rättsreglerna, osynliggörs och framstår som normala, naturliga och nödvändiga. I stället för att präglas av ett objektivitetsideal där den som ska se, tolka och i slutändan döma, måste rannsaka sig själv och få syn på sina egna värderingar, döljs dessa i den positivistiska objektivitetens sken.

Den dömande verksamheten är en av samhällets mest ingripande former av maktutövning. För att allmänheten ska ha förtroende för denna verksamhet krävs att den framstår som objektiv och därmed legitim. Med utgångspunkt i olika typer av kritik, som förts fram inom såväl den massmediala debatten som den mer rättsinterna aktualiseras frågor om objektivitet och rättstillämpningens legitimitet. Moa Bladini argumenterar för att den föreställning om objektivitet som präglar jurister och domare har betydelse för den tolkning de gör av rättsregler och av den verklighet som de möter i sin dagliga verksamhet och som reglerna ska tillämpas på. I studien innefattas bland annat ett av standardverken om bevisvärdering. Här visar författaren hur beskrivningarna av den verklighet som ska bedömas och dömandet i sig präglas av ett positivistiskt objektivitetsideal, där både den som ska döma och den som ska dömas osynliggörs. Hon argumenterar för att detta bidrar till att dölja de gemensamma föreställningar och förgivettaganden om världen som jurister och domare har. I undersökningen inkluderas även domar. Bladini visar hur olika legitimeringsstrategier används i domarna, och hur dessa ger sken av objektivitet. Bland annat görs den rättsliga processen och de rättsliga aktörer, som är centrala för denna, osynliga. Därmed döljs deras ansvar för processerna. Resultatet av undersökningen visar att det positivistiska objektivitetsidealet har en dominerande ställning. Det här, menar författaren, är ett av skälen till att vissa normer och värderingar, vilka i stor utsträckning är gemensamma för de personer som tolkar och tillämpar rättsreglerna, osynliggörs och framstår som normala, naturliga och nödvändiga. I stället för att präglas av ett objektivitetsideal där den som ska se, tolka och i slutändan döma, måste rannsaka sig själv och få syn på sina egna värderingar, döljs dessa i den positivistiska objektivitetens sken.

Den dömande verksamheten är en av samhällets mest ingripande former av maktutövning. För att allmänheten ska ha förtroende för denna verksamhet krävs att den framstår som objektiv och därmed legitim. Med utgångspunkt i olika typer av kritik, som förts fram inom såväl den massmediala debatten som den mer rättsinterna aktualiseras frågor om objektivitet och rättstillämpningens legitimitet. Moa Bladini argumenterar för att den föreställning om objektivitet som präglar jurister och domare har betydelse för den tolkning de gör av rättsregler och av den verklighet som de möter i sin dagliga verksamhet och som reglerna ska tillämpas på. I studien innefattas bland annat ett av standardverken om bevisvärdering. Här visar författaren hur beskrivningarna av den verklighet som ska bedömas och dömandet i sig präglas av ett positivistiskt objektivitetsideal, där både den som ska döma och den som ska dömas osynliggörs. Hon argumenterar för att detta bidrar till att dölja de gemensamma föreställningar och förgivettaganden om världen som jurister och domare har. I undersökningen inkluderas även domar. Bladini visar hur olika legitimeringsstrategier används i domarna, och hur dessa ger sken av objektivitet. Bland annat görs den rättsliga processen och de rättsliga aktörer, som är centrala för denna, osynliga. Därmed döljs deras ansvar för processerna. Resultatet av undersökningen visar att det positivistiska objektivitetsidealet har en dominerande ställning. Det här, menar författaren, är ett av skälen till att vissa normer och värderingar, vilka i stor utsträckning är gemensamma för de personer som tolkar och tillämpar rättsreglerna, osynliggörs och framstår som normala, naturliga och nödvändiga. I stället för att präglas av ett objektivitetsideal där den som ska se, tolka och i slutändan döma, måste rannsaka sig själv och få syn på sina egna värderingar, döljs dessa i den positivistiska objektivitetens sken.