Alfhild Agrell, Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler var 1880-talets feministiska dramatiker på modet. Deras pjäser var populära på teatrar i hela Skandinavien och de tillhörde sin tids litterära avantgarde. I litteratur- och teaterhistorien har pjäserna benämnts efterklangsdramatik, dockhemslitteratur, indignationsdramer och tendensdramatik.  

I Som en vildfågel i en bur frigör Birgitta Johansson Lindh dramerna från sådana genrebestämningar och föreslår en ny läsart. Hon visar hur melodramatiska element som tillhörde tidens dramakonventioner är del av en kompositionsteknik som gestaltar kvinnors känslomässiga och kroppsliga erfarenheter. Dessa erfarenhetsberättelser bidrar både till en genuskritik och till dramaturgiska normbrott i förhållande till den estetiska idealism som fortfarande på 1880-talet dominerade på teatrarna. De skapar ett ambivalent förhållningssätt till normen som möjliggör öppna tolkningar.  

Johansson Lindh mejslar fram dramernas poetik genom jämförelser med annan 1800-talsdramatik. Genusteori med rötter i Simone de Beauvoirs fenomenologiska existentialism och Hannah Arendts politiska filosofi utgör det teoretiska fundamentet för analys och tolkning av de genuskritiska erfarenhetsberättelserna och deras alternativ till den rådande ordningen.  

Birgitta Johansson Lindh (f. 1959) är doktor i litteraturvetenskap med inriktning mot teater och verksam vid Göteborgs universitet. Hon har tidigare publicerat bland annat avhandlingen Befrielsen är nära. Feminism och teaterpraktik i Margareta Garpes och Suzanne Ostens 1970-talsteater (2006).

Alfhild Agrell, Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler var 1880-talets feministiska dramatiker på modet. Deras pjäser var populära på teatrar i hela Skandinavien och de tillhörde sin tids litterära avantgarde. I litteratur- och teaterhistorien har pjäserna benämnts efterklangsdramatik, dockhemslitteratur, indignationsdramer och tendensdramatik.  

I Som en vildfågel i en bur frigör Birgitta Johansson Lindh dramerna från sådana genrebestämningar och föreslår en ny läsart. Hon visar hur melodramatiska element som tillhörde tidens dramakonventioner är del av en kompositionsteknik som gestaltar kvinnors känslomässiga och kroppsliga erfarenheter. Dessa erfarenhetsberättelser bidrar både till en genuskritik och till dramaturgiska normbrott i förhållande till den estetiska idealism som fortfarande på 1880-talet dominerade på teatrarna. De skapar ett ambivalent förhållningssätt till normen som möjliggör öppna tolkningar.  

Johansson Lindh mejslar fram dramernas poetik genom jämförelser med annan 1800-talsdramatik. Genusteori med rötter i Simone de Beauvoirs fenomenologiska existentialism och Hannah Arendts politiska filosofi utgör det teoretiska fundamentet för analys och tolkning av de genuskritiska erfarenhetsberättelserna och deras alternativ till den rådande ordningen.  

Birgitta Johansson Lindh (f. 1959) är doktor i litteraturvetenskap med inriktning mot teater och verksam vid Göteborgs universitet. Hon har tidigare publicerat bland annat avhandlingen Befrielsen är nära. Feminism och teaterpraktik i Margareta Garpes och Suzanne Ostens 1970-talsteater (2006).

Alfhild Agrell, Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler var 1880-talets feministiska dramatiker på modet. Deras pjäser var populära på teatrar i hela Skandinavien och de tillhörde sin tids litterära avantgarde. I litteratur- och teaterhistorien har pjäserna benämnts efterklangsdramatik, dockhemslitteratur, indignationsdramer och tendensdramatik.  

I Som en vildfågel i en bur frigör Birgitta Johansson Lindh dramerna från sådana genrebestämningar och föreslår en ny läsart. Hon visar hur melodramatiska element som tillhörde tidens dramakonventioner är del av en kompositionsteknik som gestaltar kvinnors känslomässiga och kroppsliga erfarenheter. Dessa erfarenhetsberättelser bidrar både till en genuskritik och till dramaturgiska normbrott i förhållande till den estetiska idealism som fortfarande på 1880-talet dominerade på teatrarna. De skapar ett ambivalent förhållningssätt till normen som möjliggör öppna tolkningar.  

Johansson Lindh mejslar fram dramernas poetik genom jämförelser med annan 1800-talsdramatik. Genusteori med rötter i Simone de Beauvoirs fenomenologiska existentialism och Hannah Arendts politiska filosofi utgör det teoretiska fundamentet för analys och tolkning av de genuskritiska erfarenhetsberättelserna och deras alternativ till den rådande ordningen.  

Birgitta Johansson Lindh (f. 1959) är doktor i litteraturvetenskap med inriktning mot teater och verksam vid Göteborgs universitet. Hon har tidigare publicerat bland annat avhandlingen Befrielsen är nära. Feminism och teaterpraktik i Margareta Garpes och Suzanne Ostens 1970-talsteater (2006).