Vad innebar Gunnar Ekelöfs identitet som romantiskt sinnad modernist för hans förhållande till traditionen? Och hur präglade detta hans utveckling som poet? I den här studien om en av seklets främsta svenska lyriker tecknas tre decennier av brottning med traditionen och den problematiska författarrollen. Från Ekelöfs provokativa debut Sent på jorden 1932 till 60-talets början, då hans orientaliska Diwandiktning började ta form, spelade föreställningarna om diktarens individuella egenart, ursprungliga skapande och sociala utanförskap en avgörande roll för hans ständiga omprövningar. Anders Mortensen sätter denna utveckling i samband med diktarrollens förvandlingar under originalitetstänkandets era. Här ges också nya perspektiv på Ekelöfs ansträngda relationer till sin samtids litteraturhistorieskrivning, och på vad umgänget med föregångare som Carl Jonas Love Almqvist, Arthur Rimbaud och T:S: Eliot betytt för hans diktning.
