Vari består den katt och stenhårda konsekvensen i Erik Beckmans regelvidriga mästerskap? Vilka tankar och bekännelser ligger till grund för författarskapets lustmord på (nästan) all slags idealism och fromhet? I Christer Ekholms idéanalytiska undersökning av Beckmans tidiga författarskap från Kärleksdikt under morotsträd (1961) till Hertigens kartonger (1965), är sådana frågor centrala. Det handlar om hur det kommer sig att texterna ser ut som de gör. Om varifrån de kommer. Det hela mynnar ut i en tolkningsdiger berättelse om ett diktande med äldre författare som Lars Ahlin, Elmer Diktonius, Gunnar Björling och Albert Camus syftar till att demonstrera och hos den (kärleksfullt) apostroferande läsaren frammana en närmast religiös bejakelse av det fenomenellt givna, högst dödliga livet (som det är). Upproret mot den transcendenta form av idealism som den immanent idealistiske Beckman tillskriver såväl Platon som kristendomen är centralt. Här finns ingen plats för Gud och vin och bröd, men gott om sympati för språkskygga älgar och pilsner och smörgås i det faktiska hemmets intima vrå. Och till syvende och sist handlar alltihop om att få bukt med nervositeten inte någon storslagen ångerst som kommer utifrån.
