Mycket talar för att Hedvig Nordvall hade en säregen förmåga att fokusera. Hon visste vad hon ville. Greve Douglas Hamilton, som startat en flygskola i tjugotalets hoppfulla klimat, behövde hennes egenskaper för att lyfta fram det seriösa innehållet i skolan. För det nystartade flygbolaget ABA var hon ett fynd. Som kvinna var hon en intressant symbol för frigörelsetemat i det nya tekniksamhället. Samtidigt hade hon en ovanlig begåvning, hon hade lätt att lära nya saker och var en god mekaniker. Hon förstod sig på flygplan och motorer. Det fanns ett modernt inslag i hennes karaktär som värderades högt. Men hennes egen dröm var någonting annat, att få röra sig i luften på egen hand och flyga till solens Afrika och sedan över havet till Rio de Janeiro. Att undersöka varför himlen var så blå och att flyga ensam genom tiderna. Drömmen var stark nog att bära henne genom trettiotalet. Den hade varit som en såpbubbla som skimrade i regnbågens färger. Just när hon skulle fånga den så försvann den. Drömmar om lufthavet berättelsen om en kvinnlig flygare på trettiotalet bygger på hennes dagbok och ger oss nya perspektiv på det svenska samhällets förvandling under ett avgörande moderniseringsskede. Det är en ögonvittnesskildring av trettiotalets vardagsliv som avslutas med en analys av drömmarnas betydelse som ett rörligt tankegods mellan fantasi och verklighet. Gösta Arvastson är etnolog och professor emeritus vid Uppsala universitet. Han intresserar sig för moderniseringsprocesser och har i sin forskning behandlat arbetslivets förändring i storindustriella miljöer, bland annat i Slutet på banan: kulturmöten i bilarnas århundrade (2004). Ett annat fokus är storstädernas framtid, socialisation, kulturmöten och etnologins metoder.
