Det är första gången som Lars ska gå till skolan alldeles själv. Han bestämmer sig för att gåp baklänges, så att han kan se sin mamma och sitt hus så länge som möjligt. Det är inte lätt att komma i tid när man går baklänges, och vägen går genom den mörka skogen. När Lars hör ljud omkring sig, inser han att han inte är alldeles ensam. »De suggestiva bilderna är vidunderligt vackra ...» /Sverker Lenas i DN »Duzakin trampar på mjuka tassar förbi en animerad Tim Burton bakom en spöklik stubbe och skapar med kornig, suddig och softad stil en levande skog full av ansikten. En sagovärld som med sitt dunkelgröna mörker och sin drömlika stämning, sina Arkiv X-aliens, lyktgubbe-kentaurer och jättesniglar med lyse i pannan lika gärna kunde vara en djuphavsbotten som nordisk urskog.» /Hanna Höglund i Expressen »Boken resonerar om att övervinna rädslor, som Jonatan Lejonhjärta säger till Skorpan: bara den som är rädd kan vara modig ett klassiskt tema i barnlitteraturen. "Inte alldeles ensam" gör detta med ett säreget skimmer, ett magiskt laddat giftermål mellan realism och saga.» /Diana Holmberg i Hd
