Bokförlaget Daidalos – förlag

Strävan efter att ställa världen till vårt förfogande, att råda över den, är enligt den tyske sociologen Hartmut Rosa utmärkande moderniteten som kulturell livsform. Men en fullständigt känd, planerad och behärskad värld vore samtidigt en död värld. Utan mötet med det som vi inte kan råda över inget liv. Våra liv utspelas i spänningen mellan det som står till vårt förfogande och det som förblir utanför vår kontroll. Detta är en vardaglig erfarenhet som vi alla delar, om än i olik grad. Rosa utforskar i denna essä hur spänningen mellan det vi kan och det vi inte kan råda över manifesterar sig både i våra individuella liv – i vårt förhållande till kropp och hälsa, kärleks- och samliv, utbildning och yrkesliv – och i våra politiska institutioners försök att styra och planera i en oöverskådlig värld. Hartmut Rosa är professor i sociologi vid universitetet i Jena och författare till de uppmärksammade samtidsdiagnostiska böckerna "Beschleugning" (Accelreration) och "Resonanz". Daidalos har tidigare utgivit artikelsamlingen "Acceleration, modernitet och identitet. Tre essäer."

"Nu finns 'Totalitarismens ursprung' äntligen i bragdöversättning av Jim Jakobsson. Att läsa den är som en olidlig vandring ner i en europeisk kolgruva; mörkret förtätas, syret tunnas ut, hettan från helvetet stiger." Per Wirtén i Expressen Hannah Arendt var en av det förra århundradets viktigaste politiska filosofer. Hennes banbrytande studie av nazismen och stalinismen som totalitära regimer publicerades 1951 och omarbetades sedan på 1960-talet. Den ger, med hennes egna ord, ”en historisk redogörelse för de element som kristalliserades i totalitarismen”.  I bokens första del studerar Arendt antisemitismens historia och i den andra 1800-talets imperialism, för att i den tredje delen ta sig an den helt nya form av statsstyre som hon kallar totalitarism, eftersom det eftersträvar ett totalt herravälde över individ och samhälle. Den totalitära visionen är att ”organisera människornas oändliga mångfald och skillnader som om hela mänskligheten bara vore en enda individ”, och ytterst att härska över hela världen. Detta herravälde förutsätter terrorn och i dess förlängning koncentrationslägret, som enligt Arendt är inbegreppet av totalitarismens logik.

"Bertolt Brecht formulerade följande sats: "All makt kommer från folket. Men vart tar den vägen?" Jan-Werner Müller, en av vår tids främsta statsvetare, har använt en stor del av sin forskning till att söka ge svar på frågan." /Olle Svenning i Aftonbladet "Det är en akademisk bok, men med en angelägenhet för debatten som få. Det Müller beskriver är alldeles nödvändigt att förstå för att vi ska kunna förhålla oss till det på ett konstruktivt sätt, för populismen, inte minst den högerpopulism som är den som har störst genomslag just nu, kan i förlängningen verkligen hota våra demokratiska samhällsskick." /Torbjörn Elensky i SvD Populister överallt, till höger och till vänster, i Europa, i USA och i Latinamerika. Så ter sig det politiska landskapet i dag. Populismen drar fram som ett spöke. Men vem är egentlig populist? Alla som vänder sig mot etablissemanget, mot eliterna? Vad är skillnaden mellan vänster- och högerpopulism? Vad är "folket" - och vem kan tala i dess namn? I denna högaktuella essä skisserar Jan-Werner Müller en teori om populismen som en otvivelaktigt antidemokratisk företeelse. Populisternas slagord är: "Vi är folket!" Vad de menar är: "Vi - och bara vi - representerar folket". Därmed stämplas alla som tänker annorlunda, oavsett om det är motdemonstranter på gatan eller riksdagsledamöter, som illegitima, oavsett med hur många procent av rösterna en officiell representant har valts in i parlamentet. Alla populister är emot "the establishment" - men alla som kritiserar eliter är inte populister. Populister är alltid antipluralistiska; den som motsätter sig dem och bestrider deras anspråk på att representera det "äkta folket" hör automatiskt inte till detta folk. Och när populister får tillräcklig makt skapar de auktoritära stater som utesluter alla som inte hör dit. Mot bakgrund av sin analys av populismen föreslår Müller olika konkreta strategier för att bemöta populisters anspråk på att tala "den tysta majoritetens" sak och därmed skydda liberala demokratier mot det populistiska hotet. Müller kombinerar politisk teori och historia i sin skarpa analys. Med exempel från Europa, USA och Latinamerika spårar han orsakerna till populismens framgång i våra dagar. Jan-Werner Müller är professor i statsvetenskap vid Princeton University. Han är författare till bland annat "Demokratins tidsålder. Politiska idéer i 1900-talets Europa".

Med hjälp av begreppsparet "situation" och "konstellation" ställer Hartmut Rosa en samtidsdiagnos. Omärkligt förändras vårt handlandes karaktär. Strävan efter att kontrollera världen har gjort tillvaron alltmer regelstyrd och automatiserad. Ett situationskänsligt övervägande och dömande ersätts av ett hanterande av konstellationer: entydigt identifierbara komponenter som står i ett bestämt, mätbart och mestadels binärt förhållande till varandra. Vi övergår från att vara handlande aktörer som tolkar komplexa situationer till att bli verkställare som följer föreskrifter och algoritmer. Rosa skildrar levande hur detta sker på område efter område, i arbetslivet och på fritiden, i sjukvården och socialomsorgen, i förvaltningen och politiken.Regler och standardisering syftar till förutsägbarhet, objektivitet och likabehandling, men har sitt pris, för när spelrummet för eget omdöme försvinner växer känslan av maktlöshet. Tillsammans med omdömesförmågan tynar själva handlingsenergin bort. Konstellationens logik klarar vi oss inte utan, men hur förhindra att den blir allenarådande? Hur kan vi motverka den individuella och kollektiva energiförlusten, hur stärka den mänskliga handlingsförmågan på olika områden och nivåer av samhällslivet?Hartmut Rosa är professor i socio­logi vid universitetet i Jena och författare till en rad uppmärksammade samtids­diagnostiska böcker. Daidalos har tidigare utgivit artikelsamlingen "Acceleration, modernitet och identitet" (2014) och "Det vi inte kan råda över" (2020)

Om man säger ”geologi” tänker många kanske på ädelstenar och mineral eller på de av inlandsisen räfflade klipphällarna runt våra kuster. Men geologi handlar också om de fysikaliska processer i jordens inre som får kontinenterna att röra sig över jorden, bergskedjor att bildas och vulkaner att täcka landskap med aska och lava. Geologi handlar också om utdöda varelser såsom trilobiter, pansarhajar, dinosaurier och andra djur och växter som bevarats i det geologiska arkivet. Översiktsverket "Sveriges geologi" tar ett både lokalt och globalt grepp om detta fascinerande ämne och låter läsaren följa med på Sveriges – eller rättare sagt kontinenten Balticas – flera hundra miljoner år långa seglats från södra halvklotet och norrut, genom klimat efter klimat, urtidsvärld efter urtidsvärld. Framställningen är rikligt illustrerad och därtill försedd med informativa faktarutor. Här finns något för alla som är intresserade av vad berggrunden under våra fötter kan berätta.

NYÖVERSÄTTNING!! Marcus Aurelius (121–180) var romersk kejsare. Men han var också filosof och förde – på grekiska, eftersom det var filosofins språk – en sorts filosofisk dagbok där han med hjälp av stoisk filosofi försökte bli klar över olika livsproblem. Själv­betraktelser liknar med sin blandning av panorerande resonemang och drastiska konklusioner ingenting annat i den antika filosofiska litteraturen. Verket blev senast översatt till svenska 1911. Mikael Johansson, lektor i grekiska vid Göteborgs universitet, tar i sin nyöversättning hänsyn till modern forskning om Marcus Aurelius och ligger betydligt närmare originaltexten än vad översättningen från 1911 gör. Han bidrar dessutom med en orienterande inledning och förklarande noter. Nu går det alltså att möta Marcus Aurelius i ögonhöjd på svenska.

I sin Renässansen - en introduktion gör Peter Burke upp med denna mäktiga myt. Burckhardts misstag var att han alltför okritiskt tog fasta på den bild periodens lärda och konstnärer hade av sig själva. Modern historievetenskap, framför allt medeltidsforskingen, har underminerat denna 1800-talsbild av renässansen. Burke urskiljer två huvudtyper av argument: Dels var de så kallade »renässansmänniskorna» till sin karaktär mer medeltida än man föreställt sig, dels kan man egentligen inte urskilja en enda renässans, begreppet bör användas i pluralis. Det fanns åtskilliga »renässanser» under medeltiden. Vad leder då detta till? frågar sig Peter Burke. Fanns det över huvud taget en renässans? Om vi beskriver »renässansen» i purpur och guld, som ett isolerat kulturellt mirakel eller som ett plötsligt utbrott av modernitet, då måste svaret bli »nej». Renässansens arkitekter skapade mästerverk, med det gjorde även de gotiska byggmästarna. 1500-talets Italien hade sin Rafael, men 1700-talets Japan hade sin Hokusai. Machiavelli var en tänkare med väldig kraft och originalitet, men det var även den arabiske historikern Ibn Khaldun, som levde i Nordafrika på 1300-talet. Om man dock utan förutfattade meningar om framstegen under medeltiden eller i världen bortom Europa använder sig av termen »renässans» för att peka på en viss grupp av förändringar i den västerländska kulturen, då kan man kanske ändå betrakta detta som ett strukturerande begrepp som vi fortfarande har bruk för. Att i en sådan anda beskriva och tolka denna grupp av förändringar är den uppgift Peter Burke ställer sig i Renässansen - en introduktion.

"Om livets korthet" rymmer fyra av Senecas centrala texter. För översättning, och inledning svarar Magnus Wistrand, professor emeritus i latin vid Göteborgs universitet. Det har gått precis etthundra år sedan titeltexten senast blev översatt till svenska och för de tre övriga texterna ännu längre. Ibland låter han som en kognitiv terapeut, ibland som en amerikansk filmsergeant, den romerske filosofen Seneca (ca 4 f Kr–65). Upptagen av frågan om hur vi ska kunna förbli fria i vårt inre i en nyckfull tillvaro. Sträng i sina moraliska omdömen, men inte nödvändigtvis konsekvent. Retorisk och omständlig. Men också omedelbar och koncis. En självmedveten produkt av sina romerska överklassomständigheter och samtidigt en engagerad medmänniska från vilken tidsålder och vilket sammanhang som helst. Här är fyra av Senecas centrala skrifter i en ny översättning.

Under senare år har nyhetsmediernas roll blivit föremål för allt hårdare kritik. Flera politiker och opinionsbildare på högerkanten hävdar att journalistiken vilseleder allmänheten och bidrar till att föra Sverige till randen av sammanbrott. Liknande anklagelser riktas mot medier i många andra länder och kan ses som en del av en bredare illiberal utveckling, där etablerade institutioner ifrågasätts och där strävan efter makt allt oftare ställs över rätt och sanning.I "Nationens fiender" analyserar Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt föreställningen om medierna som just en ”nationens fiende”. Varifrån kommer denna berättelse? Finns det någon grund för den? Och vad händer när den får fäste i den offentliga debatten?Med utgångspunkt i flera års forskning har författarna studerat de nätmiljöer där denna mediekritik formas och sprids. Genom ett hundratal intervjuer med personer som är aktiva i dessa sammanhang undersöker de varför berättelsen om ett hot mot nationen blivit så övertygande – och vilka konsekvenser den kan få för demokratin.Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt är forskare i medie- och kommunikations­vetenskap vid Uppsala universitet respektive Södertörns högskola.

"Den ensamma staden" blev utnämnd till BOOK OF THE YEAR (2016) av Observer, Guardian, Telegraph, Irish Times, New Statesman och Times Literary Supplement. "Läs Olivia Laings stillsamt drabbande bok om ensamhet! Jag blev både sorgsen och stärkt" /Jonas Gardell "En skimrande juvel till bok." /Ulrika Stahre i Expressen "'Den ensamma staden' är inte en bok, den är en ny vän, vars umgänge gör, ja, livet lite mindre ensamt." /Martin Engberg i GP En oerhört intressant och oväntad läsning." /Yukiko Duke i Gomorron "Boken är både provocerande och lugnande, och fungerar som en sorts sekulär bön för ensamma själar" /The New York Times Book Review "Underbart ohämmad och konstant överraskande" /Guardian "En ny sorts litteratur ... Oavbrutet, tvångsmässigt fascinerande" /New Statesman "Laing dissekerar ett universellt tillstånd som ofta är svårt att relatera till" /Financial Times "En modig författare som tar sig an grundläggande frågor om livet och konsten" /Telegraph "Vackert, originellt och medkännande" /Independent "Du kan vara ensam var som helst, men den ensamhet du kan känna när du bor i en stad, omgiven av miljoner människor, har en särskild underton. Man skulle kunna tro att det här tillståndet var raka motsatsen till livet i en storstad, till den massiva närvaron av andra människor, men enbart fysisk närhet räcker inte för att skingra känslan av inre isolering. Det är möjligt, till och med lätt, att känna sig ensam och övergiven samtidigt som man lever sida vid sida med andra." När den engelska författaren och kritikern Olivia Laing drabbades av en förtärande ensamhet i New York efter att ett förhållande oväntat hade kraschat, vände hon sig till konsten för att fylla sina dagar och få lindring. Och med dess hjälp började hon utforska vad ensamheten kan göra med oss och vi med den. Resultatet blev den internationellt uppmärksammade essän "Den ensamma staden". Laing skriver om ensamheten hos Edward Hopper, Andy Warhol, Henry Darger, David Wojnarowicz och andra konstnärer – men också om sätt på vilka konsten och livet kan flätas in i varandra och skapa utrymme för mänskliga möten under omständigheter som kan verka allt annat än gynnsamma.  Det är dessutom en bok om tillvaron i New York, om olika livsvärldar och livsmöjligheter bortom den snäva normaliteten, om aidsepidemin på åttiotalet och medmänsklighetens förutsättningar, om sexualitet, utsatthet, tillit. Det är en ljus bok, skriven nära ett stort mörker.

För en tvetydighetens moral, som nu återutges på svenska, skrevs innan författaren och filosofen Simone de Beauvoir hade blivit känd som feminist och speglar det intresse för moralfrågor och etik hon hade haft ända sedan sin studietid. Boken, som kom ut 1947, har också en viktig klangbotten i erfarenheter från ockupationstidens Frankrike, då moraliska problem ofta ställdes på sin spets och frågor som ”Har man ett personligt ansvar för att engagera sig mot nazismen?” och ”Är det rätt att riskera flera människors liv för att rädda ett enda?” blev högst påträngande.

Martin Heideggers "Vara och tid" (1927) är ett av den moderna filosofins mest inflytelserika och omdebatterade verk. Som en djärv omstöpning av Edmund Husserls fenomenologi och en radikal uppgörelse med sin tids tänkande har det haft en avgörande inverkan på viktiga tankeströmningar som hermeneutik, existentialism, psykoanalys och poststrukturalism. Verket har också haft betydelse på en rad andra kunskaps- och erfarenhetsområden. Men bortom alla teorier och ismer rymmer "Vara och tid" också ett mer direkt tilltal. I grunden handlar det om ett försök att överblicka den mänskliga tillvaron i hela dess vardaglighet, med alla dess göranden och låtanden - en tillvaro som präglas av vår omsorg om oss själva, andra människor och den omvärld som ligger oss närmast till hands. Först genom att utgå från denna världsliga grund, som filosofin oftast har bortsett från, kan vi enligt Heidegger få grepp om de traditionella filosofiska problemen såväl som de djupa existentiella frågorna om döden, tiden och historien - för att till sist närma oss den centrala frågan om "varats mening". "Vara och tid" föreligger här i översättning av Jim Jakobsson, som också svarar för en utförlig, orienterande och resonerande efterskrift.

"Gå vilse" är en bok om ovisshet av många olika slag ? ovisshet om var man befinner sig i terrängen eller det egna livet. Den handlar också om ovissheten som konstnärligt verktyg och som historisk erfarenhet, om Yves Klein och hans märkliga blå färg och om nybyggardottern Mary Jemison och hennes långa liv bland indianerna. Och om mycket annat och många andra. Det är en bok om landskap inuti landskap, rum inuti rum. ??Att aldrig gå vilse är att inte leva, att inte veta hur man går vilse leder till undergång, och någonstans i det terra incognita som ligger mittemellan finns ett liv där man upptäcker saker.? Rebecca Solnit (född 1961) är kulturkritiker och aktivist från San Francisco och har bland skrivit den uppmärksammade "Män förklarar saker för mig". "Solnits närvaro, öppenhet och förståelse är underbar, hon är som en generös vän, bara mycket smartare än du själv. Det är fantastisk läsning." /Jenny Maria Nilsson i Helsingborgs Dagblad "'Gå vilse' är inte en bok som coachar en på rätta vägen eller visar hur man hittar hem. Snarare en stimulerande och märkligt upplyftande plädering för terra incognita, det vi förbiser, inte vet, det obelysta och förlorade i historien." /Pia Bergström i Aftonbladet "Det här är förstås en fantastisk bok, på många sätt: den argumenterar varsamt, berikar, öppnar för idéer, uppslag." /Björn Kohlström i bloggen Bernur

Tredje reviderade tryckningen. Den banala ondskan är ett reportage som saknar motstycke i sitt slag, ett historiskt dokument över nazismens brott, den mänskliga moralen och våra svårigheter att göra upp med andra världskrigets brutalitet. Arendt är kontroversiell och hennes perspektiv från rättegången i Jerusalem bryter på en rad punkter mot den gängse bilden - både av Eichmann och de händelser som utgör bakgrunden till processen i Jerusalem ? Det Hannah Arendt gör är att hon med brännande intensitet beskriver hur denna onska kom att genomsyra allt. Inte ens det judiska samhället klarade sig helt undan den moraliska kollaps som gjorde Nazityskland möjligt. Jesper Bengtsson, Arena

»Detta är populärvetenskap av bästa sort.» /DIE ZEIT»Det finns nästan hur många lysande böcker som helst, men en del strålar mer än andra.» /Erhard Schütz i DER FREITAG »Ett mästerverk.» /THE SPECTATOR »Det är få författare som klarar av att skriva en bok av det här slaget.» /Max Hastings i SUNDAY TIMES Tyskland 1945. Ett land i ruiner med utbombade och evakuerade människor, hemvändande soldater, flyktingar och fördrivna, frigivna tvångsarbetare och koncentrationslägerfångar. Journalisten Harald Jähner skildrar i denna fascinerande bok hur vardagen gestaltades för denna människomassa: uppröjningsarbetet, jakten på mat, de svarta marknaderna, lusten att leva på nytt, att gå ut och dansa, att leva ut kärlek och sexualitet, men också besvikelserna över de återvändande krigsskadade männen, de många skilsmässorna. Härifrån förflyttar sig skildringen till livets kulturella sidor, till det intellektuella livet, den abstrakta konsten och den nya formgivningen och inte minst till bortträngningen av det nyligen förflutna. Hur kom det sig, frågar sig Jähner, att tyskarna kunde frigöra sig från den mentalitet som hade möjliggjort den nationalsocialistiska regimen utan att gå igenom den »bearbetning av det förflutna» som kom först långt senare. Hur uppstod ur det efterkrigstida kaoset en stabil demokrati och ett ekonomiskt under? Vargatider är inte en fackhistorisk avhandling, utan en bred kulturhistorisk skildring. Den berättar i en essäistisk stil om efterkrigsåren och gör flitigt bruk av dagböcker, romaner, filmer, tidningar, dikter och sånger. Boken belönades 2019 av bokmässan i Leipzig med Preis der Leipziger Buchmesse. Harald Jähner är journalist, tidigare redaktör på "Berliner Zeitung" och hedersprofessor i kulturjournalistik vid Universität der Künste i Berlin.

I "Perfekta offer och vädjandets politik" dissekerar Mohammed El-Kurd den förvridna logik som tvingar palestinier in i en oklanderlig offerroll: passiv, sårbar, försvarslös. En roll där de förväntas vädja till omvärlden om nåd, snarare än att kräva rättvisa. I en blandning av essä och reportage, det lyriska och det analytiska, visar El-Kurd hur kravet på det ”perfekta offret” reglerar vilka liv som är värda att sörja och vilka som kan offras. Vilka som ständigt måste bevisa sin mänsklighet för att överhuvudtaget tillskrivas ett människovärde. Vad händer med ett samhälle, en värld, där empati inte är en självklarhet utan något som måste förtjänas – genom rätt tonfall, rätt kropp, rätt sorts lidande? Mohammed El-Kurd är poet, författare och journalist från Jerusalem i det ockuperade Palestina. År 2021 utsågs han av tidskriften "TIME" till en av världens hundra mest inflytelse­rika personer. El-Kurd har mottagit ett flertal utmärkelser och priser och är författare till den hyllade dikt­samlingen "Rifqa". Hans sakprosadebut, "Perfekta offer och vädjandets politik", är översatt av Johanne Lykke Naderehvandi och Khashayar Lykke Naderehvandi.Boken ges ut i samarbete med Glänta Produktion

Hösten 1795 utkom i Königsberg (som i dag heter Kaliningrad och är en rysk stad) en liten skrift författad av stadens mest berömde son, filosofen Immanuel Kant (1724–1804). Skriften hette "Zum ewigen Frieden", Om den eviga freden. Den omedelbara anledningen var freden i Basel i mars samma år mellan Preussen och det revolutionära Frankrike, en strategisk uppgörelse av det slag som Kant omtalade som endast ett uppskjutande av fientligheterna, till skillnad från ett fredsslut som innebär ett slut på alla fientligheter. "Om den eviga freden" är emellertid ingen tillfällighetsskrift, utan en av Kants viktigaste politiska skrifter. Grundtanken är rättens fredsskapande funktion. Såsom rätten har skapat en ordnad samlevnad inom staterna, föreställer sig Kant möjligheten av en ny form av kosmopolitisk rätt och en federation av alla jordens folk. Förnuftet, säger Kant, ”fördömer kriget helt och hållet och framhåller freden som en omedelbar plikt”. Det finns en moralisk måttstock för mänsklighetens moraliska framåtskridande, och det är i vilken grad den lyckas övervinna fientligheterna mellan stater och etablerar en bindande global rättsordning. "Om den eviga freden" är översatt och försedd med en inledande essä om Kant och fredstankens historia av Alf W. Johansson, professor emeritus i historia.

"Arkivfeber" framfördes första gången av Derrida som ett före­drag 1994 (boken trycktes 1995) inom ramen för en konferens om minne och psykoanalys. Denna vindlande essä knyter sam­man Freud och psykoanalysen med frågor om arkivet, språket och dödsdriften. I centrum står begäret att rädda livet undan döden. Genom att utforska sambandet mellan arkiv, maktutövning, tid och historia har den bidragit till att lägga grunden för kritiska arkivstudier och utgör en nyckeltext för det bredare fältet minnesstudier. En viktig del av texten berör Freuds förhållande till judendomen. Genom idén om en ”messianitet utan messianism” pekar den bortom varje speci­fik religiös föreställning mot hoppets och över­levnadens patologi. Jacques Derrida (1930–2004) var en ban­brytan­de fransk filosof född i Algeriet. Efter att ha flyt­tat till Paris i slutet av 1940-talet studerade han vid École Normale Supéri­eure, där han senare undervisade. Han är mest känd för sin dekons­truktion, ett tänkande som utmanar och ifråga­sätter grundläggande antaganden inom den väster­ländska filosofin. "De la grammatologie" från 1967 betraktas ofta som hans huvudverk och som en grundtext för dekonstruktionen. Under senare delen av sin karriär var han särskilt aktiv som gästföreläsare vid Yale University och University of California.

»En mästerlig historia om vikingatiden …» /Jesper Högström i DN»Ska man läsa en bok om vikingatiden ska man läsa Ask och Emblas barn.» /VETENSKAPSRADION HISTORIA»En vikingahistoria som bräcker det mesta.» /Dick Harrison i SVENSKA DAGBLADETASK OCH EMBLAS BARN utnämndes 2020 till ”History Book of the Year” i THE TIMES och THE SUNDAY TIMES. »Price är inte bara en ledande auktoritet på området utan också en fantastisk författare, som växlar mellan att vara kvick, filosofisk och eftertänksam. Han har arkeologens förmåga att tolka stora mängder forskning och data och den skicklighet som krävs för återge det hela på ett levande vis.» /THE GUARDIANDet fanns många olika sätt att vara viking på. Schablonbilden av testosteronstinna krigare från norr som med svärdets, stridsyxans och långskeppets hjälp spred skräck över hela Europa står i vägen för en mycket mer intressant och sammansatt historisk verklighet. Schablonbilden gör i själva verket vikingarna närmast osynliga.I arkeologen Neil Prices översikt "Ask och Emblas barn" möter vi i stället historiskt och psykologiskt trovärdiga vikingar. Betoningen ligger på vilka de var, varför de uppträdde som de gjorde, hur de tänkte och kände. För vikingarna var det till exempel självklart att olika väsen hela tiden grep in i en människas liv. Och trots de givna sociala rollerna och de ömse­sidiga förpliktelserna i det på många sätt hierarkiska samhället, kunde utrymmet för avvikande identiteter och livsstilar ibland vara förbluffande stort.Neil Price diskuterar också de övergripande historiska omständigheter och processer som låg bakom vikingatiden, som 500-talets förödande klimatkollaps och den krigiska och klan­baserade samhällsordning som kom att växa fram i dess spår. Men vikingasamhället var allt annat än statiskt och de första, småskaliga och på plundring inriktade vikingatågen på 700-talet blev efter hand allt större och inriktade också på handel och bosättning.”Vikingafenomenet” och ”vikingadiasporan” får en mycket allsidig belysning i boken. Neil Price vill dessutom få oss att se vikingarna som dessa såg sig själva.Neil Price är född 1965, uppvuxen i London och professor i arkeologi i Uppsala. Han är en av världens ledande forskare på vikingaområdet och har under mer än trettio år publicerat en lång rad vetenskapliga artiklar och böcker, som har översatts till 22 språk. Han har även medverkat flitigt i radio och TV, däribland i SVT:s serie ”Historien om Sverige” (2023), och var konsult på långfilmen "The Northman" (2022).

Med den möjlighet till impulsivt shoppingbeteende som Tinder och andra dejtingappar ger, är det kanske inte så konstigt om potentiella kärleksrelationer inte alltid får chansen att bli mer än potentiella. Och även om de skulle förverkligas kan de få ett abrupt slut om den ena parten av någon anledning tröttnar och bara släpper taget – shopping förutsätter ju inte någon inlevelse i den ratade varans belägenhet. Men vad händer med självkänslan och självbilden om människor börjar betrakta också det egna jaget och den egna kroppen som varor på en ständigt föränderlig marknad? Hur mycket osäkerhet tål vi som individer och kärlekspartners? Eva Illouzs bok handlar om relationer, sexualitet, kapitalism, konsumtion, könsroller, medier och teknologi och de intrikata sambanden mellan dem. Hon lyfter fram den betydelse som visualisering, sexualisering och kroppsdelsfixering har för det allt vanligare marknadstänkandet på relationernas område och diskuterar till exempel hur lätt en ”egenskap” som sexighet låter sig förenas med konsumtion och kommersialism och i själva verket närmast är en produkt av dessa. Och som den banbrytande sociolog hon är, kontextualiserar hon den moderna kärleks- och uppbrottsproblematiken historiskt såväl som begreppsligt och visar på dess vitt förgrenade rotsystem i allt från medieutveckling till institutionaliserat kvinnoförtryck. Det började alltså inte med Tinder, om någon nu trodde det. Eva Illouz är professor i sociologi vid The Hebrew University i Jerusalem samt studierektor vid École des hautes études en sciences sociales i Paris. Hon har skrivit en rad böcker varav två finns tidigare översatta till svenska, "Därför gör kärlek ont" (2014) och "Israel. Socio­logiska essäer" (2016).

Denna bok innehåller tre essäer av den tyske sociologen Harmut Rosa om fenomenet social acceleration. Enligt Rosa känntecknas moderniteten av en erfarenhet av historiens, samhällets, kulturens, livets och till och med själva tidens dynamisering och acceleration. Han skiljer mellan tre former av acceleration: "den tekniska accelerationen", "de accelererande sociala förändringarna" samt "livstempots acceleration". De olika formerna av acceleration driver på varandra i vad Rosa kallar en autodynamisk återkopplingscirkel: den tekniska accelerationen driver på de sociala förändringarnas acceleration, vilka i sin tur driver på livstempots acceleration, vilket i sin tur innebär att människor efterfrågar ytterligare teknisk acceleration, etc. Den sociala accelerationen förändrar människors tidsuppfattning och såväl politikens som den individuella identitetsbildningens mönster. Enligt Rosa är den moderna föreställningen om individuell och kollektiv autonomi knuten till en viss social förändringshastighet. Idag har accelerationen nått en sådan nivå att den hotar att undergräva dessa föreställningar. När allt mer förändras allt snabbare, när både det kollektiva och det individuella livet präglas av kravet att möta och anpassa sig till ständigt förändrade omständigheter genom tillfälliga lösningar, får vi vad Rosa kallar en "situativ politik" liksom "situativa identiteter". Hans provokativa tes är att den sociala accelerationen nu rentav börjar uppvisa drag av ett "totalitärt herravälde" ? inte i meningen av en diktatur, en förtryckande politisk regim, utan snarare som en "totalitär och totaliserande kraft", som utövar press på alla som befinner sig inom dess räckvidd, som blir omöjlig att undkomma, som genomtränger alla områden av livet och som är svår eller nästintill omöjlig att kritisera eller bekämpa med politiska medel. Mot denna bakgrund tar Rosa upp ett gammalt tema i den moderna samhällskritiken: alienationen. Av klyftan mellan modernitetens idé om självbestämmande och accelerationens krav på anpassning och flexibilitet följer tre typer av alienation. För det första en alienering från "rummet", som kommer att erfaras inte i termer av hemmastaddhet utan som främmande icke-platser. För det andra en alienering från "tingvärlden", när tingen allt snabbare ersätts med nya istället för att repareras och utan att vi upprättar en varaktig relation till dem. För det tredje en alienering från vårt "eget handlande", så att vi till exempel, trots att vi är fria, gör saker vi inte vill; vi kanske planlöst surfar på nätet eller zappar mellan tv-kanalerna, eller kollar något e-postkonto eller liknande och därmed lätt blir indragna i en mängd aktiviteter vi egentligen inte vill ägna oss åt, eller känner ett emotionellt främlingskap inför. För det fjärde beskriver Rosa en alienering från tiden, när livet faller sönder i en mängd isolerade episoder som är svåra att integrera i en meningsfull helhet och för det femte en alienering i relationerna till andra människor, när vi istället för varaktiga vänskaper som långsamt växer men också kan smärtsamt upplösas, ofta snarare aktiverar eller avaktiverar relationer beroende av behov och sammanhang. Sammantaget riskerar dessa olika typer av alienering att resultera i en självalienation, med en tendens till utmattning och utbrändhet. I en inledning till boken presenterar Carl-Göran Heidegren och Jon Wittrock Rosas sociologiska projekt.

Efter decennier av nyliberal dominans och i kölvattnet av återkommande ekonomiska, sociala och ekologiska kriser har marxismen åter trätt fram som en gravitationspunkt för den samtida samhällsdebatten. Det växande behovet av verktyg för att förstå och utmana kapitalismens alltmer instabila ordning har drivit fram en global renässans för den marxistiska teorin – även i Sverige, där forskare, intellektuella och aktivister bidrar till dess utveckling. I "Samtida marxistisk teori" presenteras trettiosju tänkare från olika delar av världen, tänkare som har fört den marxistiska teorin in i det krisdrabbade 2000-talet. På vilka sätt kan det traditionella idéarvet utvecklas, omformuleras och aktiveras i en tid då den breda vänstern förlorar mark till den inflytelserika koalitionen mellan techmiljardärer och auktoritära ledare, framburna av nykonservativa, antifeministiska och fascistiska rörelser? Och vilka verktyg krävs egentligen för att kunna visualisera och frammana en annan ordning än den nyliberalism som nu bryter samman? Den här boken riktar sig till dem som möter marxistisk teori för första gången men även till dem som vill bredda sin förståelse av vad den kan betyda idag. Följande författarskap presenteras i boken:SAMIR AMIN, KEVIN B.ANDERSON, JAIRUS BANAJI, STEFANIA BARCA, GARGI BHATTACHARYYA, ROBERT BRENNER, MARTHA CAMPBELL, VIVEK CHIBBER, BRETT CHRISTOPHERS, TERRY EAGLETON, SILVIA FEDERICI, NANCY FRASER, RUTH WILSON GILMORE, RAMÓN GROSFOGUEL, DAVID HARVEY, MICHAEL HEINRICH, RAHEL JAEGGI, BOB JESSOP, ANNA G.JÓNASDÓTTIR, DOMENICO LOSURDO, DAVID MCNALLY, ANGELA MCROBBIE, SANDRO MEZZADRA & BRETT NEILSON, CHINA MIÉVILLE, DON MITCHELL, ANTONIO NEGRI, MOISHE POSTONE, KRISTIN ROSS, KOHEI SAITO, ANWAR SHAIKH, BEVERLY J.SILVER, BEVERLY SKEGGS, LISE VOGEL, IMMANUEL WALLERSTEIN, ELLEN MEIKSINS WOOD, ERIK OLIN WRIGHT, SLAVOJ ŽIŽEK

Kjersti Bale ger i denna bok en bred översikt av det estetiska tänkandets utveckling från Platon och Aristoteles över Hume, Kant, Burke och Hegel till Heidegger, Dewey och Gadamer. Hon diskuterar föreställningen om konst som representation, idéerna om det sköna och det sublima och frågan om huruvida det finns en standard för för att skilja mellan god och dålig smak.

Weimarrepubliken föddes i november 1918 ur första världskrigets aska och under hot om revolution. Den gav Tyskland landets första demokratiska regering, men kom bara att bestå i femton år. I "Hisnande tider" tar oss Harald Jähner med till denna turbulenta och omtalade period där de första årens hyper­­inflation avlöstes av ett ekonomiskt uppsving och ett kulturellt uppbrott. Det handlade om nya livsstilar, om nyskapande konst och arkitektur. Könsnormer sattes ur spel, kvinnor klippte håret och kunde gå på lokal utan manligt sällskap, nöjeslivet blomstrade med danspalats och kabaréteatrar. Ett konstnärligt avantgarde trädde samtidigt fram, med namn som Fritz Lang, Wassily Kandinsky och Walter Gropius. Men detta nya Tyskland kännetecknades också av politisk instabilitet, skarpa konfliktlinjer och djupa sociala klyftor. Kulturell frigörelse och politisk radikalism fick sin motreaktion i en ”konservativ revolution”. Anti­semitismen bredde ut sig, och det ekonomiska uppsvinget tog abrupt slut med börskraschen 1929 och ersattes av massarbetslöshet. Och 1933 satte så nazisterna punkt för Weimarrepubliken. "Hisnande tider" är en kalejdoskopisk skildring av dessa dramatiska år. Liksom i sin lovprisade bok "Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945-1955" lyckas Jähner teckna en helhetsbild som binder samman det politiska livet med det kulturella och intellektuella – och med vardagslivets erfarenheter. Harald Jähner är journalist, tidigare redaktör på Berliner Zeitung och hedersprofessor i kultur­journalistik vid Universität der Künste i Berlin. På Bokförlaget Daidalos har Jähner även utkommit med "Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945–1955" (2021) .

Solpaneler och elbilar framställs ofta som av­görande faktorer i omställningen till ett klimat­anpassat samhälle, som om omställningen bara skulle vara en fråga om att byta teknik. Det är lätt att glömma att det faktiskt är priserna på arbete och resurser i olika delar av världen som gör solpanelerna och elbilarna möjliga till att börja med. Vi är kort sagt lika förblindade av vår teknik som av våra konsumtionsvaror. Vi ser föremålen men inte hur mycket lågavlönat arbete och skövlad natur som de står för. När vi konsumerar – alltså metaforiskt äter – varorna förtär vi andra människors livsenergi. I "Kannibalernas maskerad" anlägger human­ekologen Alf Hornborg ett antropologiskt perspektiv på hela resurs- och omställnings­problematiken och visar hur pengar och teknik i själva verket fungerar som raffinerade metoder för att tillägna sig andra människors tid och naturresurser. Både ekonomer och ingenjörer lever med den moderna synvillan att ekonomin kan bortse ifrån naturen medan tekniken handlar om fysiska ting som inget har med världssamhället att göra. Denna synvilla utmanas alltmer av antropocen – den nya tidsålder då människors verksamhet påverkar hela jordklotet. Kan vi tygla vår rovdrift på varandra och planeten genom att utforma våra pengar på nya sätt? Kan vi föreställa oss en ekonomi som tar hänsyn till människor och miljö bortom vår horisont? Kan vi genomskåda vår tids magi? Alf Hornborg är antropolog och professor i humanekologi vid Lunds universitet. Han har publicerat en rad böcker på engelska. På Daidalos har han tidigare givit ut "Myten om maskinen" (2010) och "Nollsummespelet" (2015).

Sedan 1990-talet då stridigheter mellan grupperingarna Hells Angels och Bandidos inom mc-sfären uppstod har gängfrågan varit ständigt aktuell i såväl medier som i det politiska samtalet. Bakom de sedvanliga skildringarna av våldsamma uppgörelser, narkotikahandel och outlaw-kulturer finns dock sidor som mer sällan ges uppmärksamhet. Denna bok belyser sådana genom att ställa frågor om vilka personer det är som söker sig till gängen, vad de söker efter och framför allt hur deras avhoppsprocesser ser ut. Väl inne i gängen möter medlemmarna en annan verklighet än de hade förväntat sig. Det broderskap som söktes är varken villkorslöst eller jämlikt. Med tiden korrumperas lätt relationerna vilket tillsammans med konflikter med konkurrerande gäng, fängelsevistelser och ansträngda relationer till familjen gör livet som gängmedlem svårt. Avhoppet är dock ingen enkel process och kan kräva ett omfattande stöd. Vad innebär det då att förändra sitt liv, identitet och manlighet för att fungera i samhället utanför gänget – på vanliga arbetsplatser, i privata relationer och i inte minst i rollen som omhändertagande pappa? Med utgångspunkt från intervjuer med före detta gängmedlemmar och professionella porträtteras här en mångfacetterad bild, där gänget framstår som en kompenserande arena för framgång, gemenskap och manlighet – men också ett sammanhang som är svårt att befinna sig i och som man vill lämna. Torbjörn Forkby är professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet. Han har studerat gäng och arbetet med dem sedan 2005 och då ställt frågor kring gängens uppkomst och organisation, samt vägen in och ut från dessa sammanhang. Jari Kuosmanen är professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet. I sin forskning har han ofta närmat sig frågor som berör könets och manligheters betydelse till social marginalisering och återanpassning, till exempel vid kriminalitet. Henrik Örnlind är doktorand i socialt arbete vid Linnéuniversitet. Han arbetar med ett avhandlingsprojekt om svensk urbanpolitik och områdesbaserade insatser. Han har tidigare arbetat inom socialtjänsten med unga vuxna som befunnit sig i kriminella miljöer och gängsammanhang.

Under de senaste tvåhundra åren har det pågått en kamp om bildningen. Den har handlat om hur begreppet bör förstås och vad det innefattar, för vilka människor bildningen är en angelägenhet och hur den på bästa sätt kan främjas. Debatterna har inte alltid varit lika intensiva utan snarare gått i vågor och förts på olika arenor. Delvis har de också kretsat kring olika frågor och företeelser. I början av 1800-talet gällde diskussionerna precis som idag − först och främst den institutionaliserade högre utbildningen, men under en stor del av 1900-talet förknippades bildningsbegreppet i Sverige primärt med den organiserade folkbildningsrörelsen och olika alternativa utbildningsformer, som när Arbetarnas Bildningsförbund, ABF, ordnade bildningscirklar där »skötsamma arbetare» hade möjlighet att intellektuellt förkovra sig. Hur stor oenigheten än må ha varit om hur begreppet närmare bestämt ska förstås har de flesta bildnings­förespråkare framhållit bildning som en motvikt mot det som uppfattats som ett i samtiden alltför mekaniskt traderande och nyttoinriktat utbildningsväsende. Så var det för 1800-talets nyhumanister men också för arbetarrörelsens bildningsförkämpar och så är det för många av dem som i vår egen tid verkar för en starkare ställning för bildande moment. I den här boken har 24 texter om bildning samlats. De äldsta texterna är från tidigt 1800-tal, den sista är skriven på 2000-talet. Även till form och innehåll skiljer de sig från varandra. Här samsas akademiska uppsatser med skoltal, riksdagsanföranden, tidningsartiklar och essäer. Vissa texter är utpräglat politiska till sin karaktär, andra är pedagogiska, filosofiska eller idéhistoriska. En del har fokus på den institutionaliserade, i synnerhet högre utbildningen medan andra utgår från arbetarrörelsen och andra folkrörelser. Men samtliga texter handlar om bildning − och är skrivna på svenska. Boken innehåller texter av: Bokens författare: Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer, Carl Adolph Agardh, Johan Vilhelm Snellman, Gustaf Reinhold Rabe, August Palm, Karl Johan Gabrielsson, Ellen Key, Rickard Sandler, Hans Larsson, Valfrid Palmgren, Kata Dalström, Zeth Höglund, Oscar Olsson, Natanael Beskow, Carl Cederblad, Arthur Engberg, Alva Myrdal och Gunnar Myrdal, Gunnar Hirdman, Emilia Fogelklou, Bengt Nerman, Erik Hjalmar Linder, Donald Broady och Sven-Eric Liedman. »Att läsa Bildning är ... en i djupaste mening bildande aktivitet. /Per Svensson i Sydsvenskan

"Vi bevittnar fascismens återkomst, även om den är mer krypande och mindre iögonfallande än när det begav sig. Ämnet studeras närmare i en utomordentligt viktig bok, rykande aktuell, som nu föreligger på svenska tack vare det alerta lilla förlaget Daidalos. Den heter Fascismens metoder. Författare är Jason Stanley, professor i filosofi vid Yaleuniversitetet i USA." / Per T. Ohlsson i Sydsvenskan "Stanley bjuder på en fascinerande genomgång av den fascistiska ideologin där han väver in exempel från Tyskland, Italien, Ungern, från Rwanda och Burma och ja, från USA." /Tom McCarthy i The Guardian "Filosofen Jason Stanley har skrivit en kort, upplysande bok om fascismen. Den är obeveklig och kommer i rättan tid." /Jan Süselbeck i Die Zeit Fascistisk politik använder sig av en rad olika metoder. Den vill få oss att tro på en avgörande skillnad mellan ett ”vi” och ett ”dom” och på ett påhittat och romantiserat förflutet där det bara fanns ett ”vi” men inget ”dom”. Den vill skapa misstro mot etablerade sanningar av alla slag och få oss att börja lyssna till ledare som vet hur det ”egentligen” förhåller sig. Och den vill inte minst normalisera det moraliskt och ideologiskt extrema, så att exempelvis alla anklagelser om fascism ter sig ogrundade och överdrivna. Det normala kan ju per definition inte gärna vara fascistiskt, eller hur? I "Fascismens metoder" öppnar filosofen Jason Stanley denna fascistiska verktygslåda och visar metod för metod hur dagens fascism går tillväga för att störa och om möjligt förstöra demokratin. Fascistisk politik idag handlar lika mycket om att underminera det upplysta samtalet och försvåra en gemensam syn på samhällsproblemen som om att torgföra öppet fascis­tiska idéer. Poängen med ”fake news”-retoriken och med olika konspirationsteorier, exempelvis, är misstron de bidrar till att sprida, en misstro mot allt och alla – utom mot detta per definition normala och moraliska ”vi” förstås. Jason Stanley är professor i filosofi vid Yale University.