Denna bok innehåller tre essäer av den tyske sociologen Harmut Rosa om fenomenet social acceleration. Enligt Rosa känntecknas moderniteten av en erfarenhet av historiens, samhällets, kulturens, livets och till och med själva tidens dynamisering och acceleration. Han skiljer mellan tre former av acceleration: "den tekniska accelerationen", "de accelererande sociala förändringarna" samt "livstempots acceleration". De olika formerna av acceleration driver på varandra i vad Rosa kallar en autodynamisk återkopplingscirkel: den tekniska accelerationen driver på de sociala förändringarnas acceleration, vilka i sin tur driver på livstempots acceleration, vilket i sin tur innebär att människor efterfrågar ytterligare teknisk acceleration, etc. Den sociala accelerationen förändrar människors tidsuppfattning och såväl politikens som den individuella identitetsbildningens mönster. Enligt Rosa är den moderna föreställningen om individuell och kollektiv autonomi knuten till en viss social förändringshastighet. Idag har accelerationen nått en sådan nivå att den hotar att undergräva dessa föreställningar. När allt mer förändras allt snabbare, när både det kollektiva och det individuella livet präglas av kravet att möta och anpassa sig till ständigt förändrade omständigheter genom tillfälliga lösningar, får vi vad Rosa kallar en "situativ politik" liksom "situativa identiteter". Hans provokativa tes är att den sociala accelerationen nu rentav börjar uppvisa drag av ett "totalitärt herravälde" ? inte i meningen av en diktatur, en förtryckande politisk regim, utan snarare som en "totalitär och totaliserande kraft", som utövar press på alla som befinner sig inom dess räckvidd, som blir omöjlig att undkomma, som genomtränger alla områden av livet och som är svår eller nästintill omöjlig att kritisera eller bekämpa med politiska medel. Mot denna bakgrund tar Rosa upp ett gammalt tema i den moderna samhällskritiken: alienationen. Av klyftan mellan modernitetens idé om självbestämmande och accelerationens krav på anpassning och flexibilitet följer tre typer av alienation. För det första en alienering från "rummet", som kommer att erfaras inte i termer av hemmastaddhet utan som främmande icke-platser. För det andra en alienering från "tingvärlden", när tingen allt snabbare ersätts med nya istället för att repareras och utan att vi upprättar en varaktig relation till dem. För det tredje en alienering från vårt "eget handlande", så att vi till exempel, trots att vi är fria, gör saker vi inte vill; vi kanske planlöst surfar på nätet eller zappar mellan tv-kanalerna, eller kollar något e-postkonto eller liknande och därmed lätt blir indragna i en mängd aktiviteter vi egentligen inte vill ägna oss åt, eller känner ett emotionellt främlingskap inför. För det fjärde beskriver Rosa en alienering från tiden, när livet faller sönder i en mängd isolerade episoder som är svåra att integrera i en meningsfull helhet och för det femte en alienering i relationerna till andra människor, när vi istället för varaktiga vänskaper som långsamt växer men också kan smärtsamt upplösas, ofta snarare aktiverar eller avaktiverar relationer beroende av behov och sammanhang. Sammantaget riskerar dessa olika typer av alienering att resultera i en självalienation, med en tendens till utmattning och utbrändhet. I en inledning till boken presenterar Carl-Göran Heidegren och Jon Wittrock Rosas sociologiska projekt.
