Mycket har skrivits om Holocaust, men den viktigaste frågan är ännu inte besvarad: Hur kunde »helt vanliga män», familjefäder och harmlösa genomsnittsmänniskor vara i stånd att massmörda människor? Welzer baserar sin socialpsykologiska studie på material om polisbataljon 45 inom ordningspolisen, som understödde insatsgrupperna i det systematiska dödandet av judar under operation Barbarossa i Sovjetunionen. Han visar hur en »normativ referensram», den nationalsocialististiska moralen, i kombination med situationens egen dynamik under loppet av några veckor gjorda dödandet till ett normalt »arbete». Den avgörande vändpunkten var, enligt Welzer, 1933 ? inte 1939 eller 1941. Att exkluderingen av judarna kunde föregå tämligen problemfritt i vardagen betydde samtidig erkännandet av en ny »nationalsocialistisk moral» där lösningen av »den judiska frågan» var det centrala, även om det skulle kräva radikala medel. Kanske kunde det inte förutses, men ytterst möjliggjorde exkluderingen att exproprieringen och mördandet av judarna frikopplades från varje medvetande om brott och omoral. Den nazistiska omdefinieringen av det tyska samhället som en arisk »folkgemenskap» satte i gång en process som slutade i massmord på de exkluderade. I sin studie av hur de »vanliga männen» i polisbataljon 45 blev villiga mördare använder sig Welzer av den socialpsykologiska forskningen kring gruppbeteende och grupprocesser. Han beskriver hur männen initierades i mördandet, hur de genomförde det och hur de anpassade sig till det ? och hur de såg sitt »arbete» som utförandet av en oangenäm men ändock historisk plikt. Mot denna bakgrund granskar Welzer också kortfattat My-Lai massakern under Vietnamkriget, folkmordet i Rwanda och den »etniska rensningen» i det forna Jugoslavien. Welzer ger ett nytt och oroande perspektiv på hur gärningsmän och beredskap att döda skapas. Harald Welzer är direktör för Center for Interdisciplinary Memory Research vid Kulturwissenschaftliches Institut i Essen och professor i socialpsykologi.

Mycket har skrivits om Holocaust, men den viktigaste frågan är ännu inte besvarad: Hur kunde »helt vanliga män», familjefäder och harmlösa genomsnittsmänniskor vara i stånd att massmörda människor? Welzer baserar sin socialpsykologiska studie på material om polisbataljon 45 inom ordningspolisen, som understödde insatsgrupperna i det systematiska dödandet av judar under operation Barbarossa i Sovjetunionen. Han visar hur en »normativ referensram», den nationalsocialististiska moralen, i kombination med situationens egen dynamik under loppet av några veckor gjorda dödandet till ett normalt »arbete». Den avgörande vändpunkten var, enligt Welzer, 1933 ? inte 1939 eller 1941. Att exkluderingen av judarna kunde föregå tämligen problemfritt i vardagen betydde samtidig erkännandet av en ny »nationalsocialistisk moral» där lösningen av »den judiska frågan» var det centrala, även om det skulle kräva radikala medel. Kanske kunde det inte förutses, men ytterst möjliggjorde exkluderingen att exproprieringen och mördandet av judarna frikopplades från varje medvetande om brott och omoral. Den nazistiska omdefinieringen av det tyska samhället som en arisk »folkgemenskap» satte i gång en process som slutade i massmord på de exkluderade. I sin studie av hur de »vanliga männen» i polisbataljon 45 blev villiga mördare använder sig Welzer av den socialpsykologiska forskningen kring gruppbeteende och grupprocesser. Han beskriver hur männen initierades i mördandet, hur de genomförde det och hur de anpassade sig till det ? och hur de såg sitt »arbete» som utförandet av en oangenäm men ändock historisk plikt. Mot denna bakgrund granskar Welzer också kortfattat My-Lai massakern under Vietnamkriget, folkmordet i Rwanda och den »etniska rensningen» i det forna Jugoslavien. Welzer ger ett nytt och oroande perspektiv på hur gärningsmän och beredskap att döda skapas. Harald Welzer är direktör för Center for Interdisciplinary Memory Research vid Kulturwissenschaftliches Institut i Essen och professor i socialpsykologi.