Fina bitar, men den svagaste Pettson-boken

Tuppens minut är en bok som är i mellanlandet för mig. Den kom ut när jag tyckte och trodde att jag egentligen var för gammal för bilderböcker, men min lillebror, ett större Pettson & Findus-fan än jag, fick boken så jag har läst den en gång innan. Men det är ingen som jag växte upp med, och därför inte har någon nostalgisk relation till på samma vis som de tidigare böckerna i serien. Varpå jag läser om den med lite annan syn än på de andra böckerna. Jag går dock inte in blind och opartisk, då Tuppens Minut i min bekantskapskrets är känd som den "sämsta" Pettson-boken. Och även om jag själv tycker den har sina stunder måste jag hålla med om att den, tyvärr, inte är någon favorit. Men vi börjar med det positiva, och då främst illustrationerna. Nordqvist är en fantastisk illustratör med roliga, kreativa, detaljrika och färgglada bilder och den här boken har nog flera av hans allra bästa teckningar i mitt tycke. Sedan uppskattar jag att den här boken försöker tackla lite tyngre ämnen som svartsjuka, känslan av att vara förbisedd, utanförskap, att passa in och överlag svårigheten i relationer och att komma överens. Och den lyckas också bra fånga och beskriva dessa känslor, och jag har stor respekt för barnböcker som vågar och kan vara bitterljuva. Tyvärr känner jag att den här boken har för mycket av det bittra. Jag tycker Findus blir för ogin för fort, (även om jag fortfarande kan sympatisera med hans känsla av utanförskap senare), sedan är boken rätt sorglig och till skillnad från t.ex. Stackars Pettson tycker jag inte att den här någon förlösande lösning i slutet. Tror boken, som ändå som sagt försöker tackla tyngre känslor, hade mått bra av att vara lite längre så att känslorna hos Findus och tuppen Jussi hade kunnat utvecklas på ett bättre vis. Som den står sig nu är det en helt okej bok med många bra bitar, men slutresultatet är tyvärr inte i samma klass som de andra böckerna i serien. I alla fall i mitt tycke.

Morpheus

Beskrivningen av hönonornas nöjdhet för att få kycklingar på ett så förfinat sätt är hur bra som helst. Findus avundsjuka är så väl beskriven att man måste haft katt och kattungar för att ta till sig hans beteende helt.

Malou K