Maria snubblar fram genom skogen. Hon vill bort från elden nu, bort från midsommarvakan, bort från alla. Blåbärsriset prasslar mot hennes ben. Hon andas tungt och flåsigt. Annars är det inga andra ljud. Inga andra än Marias. Så sjunker hon ned på en stubbe. Upptäcker att hon har en ölflaska i handen. Hon vill inte ha mera öl nu. Hon lägger flaskan bredvid stubben.
Då märker hennes öron att det inte är tyst i skogen. När hon lyssnar kan hon höra steg som rör sig snabbt i mörkret. Hör den mjuka mossan suckar när stegen trampar på den.
Så når en röst fram till hennes stubbe. Rösten ropar ett namn. Men bara lågt, så att det inte ska höras allt för mycket. Som om det var vinden som bar namnet genom skogen, så låter det.
– Airam, viskar rösten.
