Litografin uppfanns i München i slutet av 1700-talet av Alois Senefelder. I början användes tryckmetoden för nottryck, skolplanscher, kartor och administrativt tryck. Sedan började konstnärer använda tekniken, eftersom litografin är den grafiska teknik som står närmast teckningen. Snart blev det en reproduktionsform, billigare och snabbare än de tidigare allenarådande kopparteknikerna gravyr och etsning. Litografin blev grunden för den grafiska industrins utveckling under 1800-talets andra hälft. Så småningom började museerna samla på litografiska verk. Nationalmuseum i Stockholm samlade, men först fick dessa verk inte ingå i huvudsamlingen utan förvisades till ett eget skåp. I två avdelningar strukturerar författaren litografins historia med först uppfinningen och etablerandet, sedan om bakgrunden och förutsättningarna i ett samhälle i stark omvandling. Här skrivs naturligtvis konsthistoria men samtidigt teknikhistoria. Utifrån Nationalmusei samlingar ger af Burén svenska exempel på litografiska verk i den rikt illustrerade boken. Litografin -en snilleblixt kan fungera som ett kunnigt standardverk. Jan af Burén, bosatt i Stockholm och under många år verksam vid Nationalmuseum, har tidigare gett ut bland annat: Grafik: konst & kunskap på papper (Nationalmusei årsbok), Från svans till snabel Djur i konsten (tillsammans med Birgitta Castenfors), När gatan tog mediemakt: Pariskommunens bilder (tillsammans med Jan Myrdal och Hans Larsson).
