Bra, men inte en favorit

Även om jag är ett stort Mumin-fan måste jag erkänna att Muminpappans Memoarer aldrig varit en favorit. Det är inte en dålig bok, den håller bara inte samma höga nivå som de bästa i serien. Fokuset i boken ligger på Muminpappan och hans stormiga ungdom som berättas i memoarform (att pappan skriver på sina memoarer är redan etablerat i tidigare böcker), och är en parodi på många självbiografi-klichéer. Problemet för mig är väl dels att trots att boken är en av de längsta tycker jag inte tillräckligt mycket unikt och spännande händer. Jag känner att jag hade velat ha mer och kanske fler äventyr i boken (strängt taget reser de bara från en plats till en annan, jag hade gärna sett mer av en odyssé), då Pappans ungdom nästan känns fattig jämfört med de äventyr hans son varit med om redan. Sedan har karaktärsgalleriet ersatts av Muminpappans vänner, både originella som bästa vännen Fredrikson, men även Snusmumriken och Sniff respektive fäder, Joxaren och Rådd-Djuret. Tove ska ha en eloge för att papporna både liknar sina söner nog för att man ska se släktskapet, men ändå skiljer sig tillräckligt för att inte vara direkta kopior. Tyvärr är inte de nya karaktärerna lika charmiga som de gamla (med undantag för Rådd-djuret, som jag föredrar framför Sniff, och Mymlans dotter som här debuterar). Visserligen debuterar Lilla My i den här boken, men här har hon ännu inte utvecklats till den sköna, mer tredimensionella karaktär hon är i senare böcker. Boken innehåller fortfarande flera roliga och fantasifulla bitar, sköna repliker och beskrivningar (och bland de bästa slutorden jag läst i någon bok). Pappan är en härlig äventyrare-filosof (speciellt i början) och boken bör läsas av alla Muminfans, men för mig är den som sagt ingen favorit. Inläsningen av Mark Levengood är bra gjord, då hans lugna, mysiga röst är en fröjd att lyssna på och fångar både de roliga och melankoliska bitarna. Ett perfekt val av inläsare.

Morpheus