Mig äger ingen är Åsa Linderborgs berättelse om uppväxten med sin ensamstående pappa,härdare vid Metallverken i Västerås. En berättelse om klasstillhörighet, manlighet och utanförskap. Om alkoholens makt och en dotters vånda. Drömmen om förändring står mot rädslan att sticka ut. Humorn blir en vardagsstrategi för en brokig arbetarsläkt under folkhemmets storhet och fall. ”Pappas plånbok är stor som en handflata, svart och lätt böjd efter ett liv i bakfickan. Den har börjat ge efter lite i sömmarna och är tung, trots att den nästan är tom. I sedelfacket ligger ingenting, i myntfickan arton kronor och femtio öre. Bakom patientbrickan trängs ett checkhäfte från Nordbanken och ett medlemskort för Metall avdelning 20. Ett skrynkligt tidningsurklipp med statistik över Västerås Sportklubbs bandyframgångar, ett ensamt frimärke med kungen på. I ett av facken gömmer sig ett splitter nytt bankomatkort, inlindad i en lapp med ordet lall och en sifferkod. Det är 99 kronor på kontot. När pappa dog hade han elva dagar kvar till nästa a-kassa. Där ligger också ett litet noteringshäfte för bankärenden som pappa antecknat telefonnummer i. På den första raden står det Åsa och mitt hemnummer. Under med lite kraftigare filtpenna har han skrivit ‘Sprit’ och ett telefonnummer han fyllt i flera gånger. Därefter följer hans storasyster Majken och de andra syskonen, även dem han aldrig skulle fått för sig att ringa. Bästa vännerna Börje och Berit. Sedan en lång rad nummer till Smolken, Skallen, Buster, Ormen, Hoffa, Babben, Blomma, Bella, Britta med rattarna … Lika prydligt antecknad står mammas syster Nina han inte träffat på många år. På ID-kortet står det Leif Boris Andersson, född den 15 februari 1941. Fotot är bra, jag ser att det är han.”
