”Kan man ge några skäl för att en annan människa bör lägga sig till med vanan att läsa böcker, kan man försvara att man själv ägnar sitt liv åt att göra det?” Det frågar sig en tjugotreårig Sven Lindqvist i DN-artikeln ”Varför litteratur?” – publicerad i april 1955, bara dagar innan hans debutbok Ett förslag ges ut. I Frihetskonst undersöker Ragnar Haake hur den unge författaren hanterar detta tvivel i sina första böcker. ”Litteraturen tycks vara ett tillhåll för invigda, en avskild domän där det sysslas med saker som ingen kan förklara betydelsen av”, skriver Lindqvist och antyder därmed att litteraturens frihet, dess autonomi, också kan te sig som ett fängelse. Det tidiga författarskapet ställer flera frågor kring detta. Kan den gränsöverskridande essän erbjuda en lösning på problemet? Kan konsten gripa in i livet? Och hur förhåller sig egentligen litteraturens frihetsanspråk till tillståndet i den moderna välfärdsstaten? Till slut – i essäboken Praktika från 1962 – når Lindqvist fram till en utopisk litterär vision, på en gång reformistisk och avantgardistisk, som får namnet ”frihetskonst”. Frihetskonst är Ragnar Haakes doktorsavhandling i litteraturvetenskap.
