Ur förordet av Natalia Kazmierska: … Dagen innan julafton 2010 hittade Johan Björkegren en skissbok i bokaffären. Det var något med just den här boken. Med papperskvaliteten, formatet och bindningen som han gillade. Trots att han hade fyllt åtskilliga block tidigare kändes det annorlunda denna gång. Befriande, på något vis. Hela vintern och våren arbetade han enbart med skisserna: det var som om allt skulle ut genom pennan. Utan att censurera, eller fundera på om det blev bra eller dåligt. Så småningom fick han idén att publicera skisserna på nätet … … Där romantiker söker efter autenticitet och skönhet i vackra klippformationer, tecknar Johan Björkegren stinkande kärr, mörka barrskogar och halvdöda hyggen – våra inre sumpmarker. Känslan av ensamhet, att man är den enda varelsen som hör trädet falla i skogen, går som ett mörkt stråk genom dessa landskap.Både som ett uttryck för hela mänsklighetens försvinnande små livsvillkor, och för den högst personliga ångest som var och en av oss kan drabbas av.
