Paula sitter blickstilla medan modern, Ellen, klipper hennes hår. Barnkammaren dallrar av ljus och damm, yllekjolen klibbar. Ellen skrattar och säger att hon blir fin, men Paula känner sprickan mellan ord och skratt; i hennes inre växer förvirringen till stumhet. Detta är ett av de minnen som dyker upp i den vuxna Paulas medvetande. Där förändras det, får ny innebörd, skiftar till scener också ur Ellens barndom – förstorade bilder där varje detalj får liv och börjar röra sig, där tiden tar gestalt. Här börjar ett sökande där minne och fiktion oupphörligt glider samman, där rädslan för det alltför vita ljusets tomhet, för det ansiktslösa, gör det nödvändigt att finna ständigt nya bilder. Den vuxna Paula försöker rädda verkligheten ur ordlösheten, Ellen och sig själv ur sammanblandning och utplåning. Allteftersom minnena kommer närmare i tiden mjukas de skarpa pendlingarna mellan ljus och mörker upp, och med dem Paulas känsla av förstelning. När romanen slutar är den lika skimrande av färg som det ljusa stilleben Ellen en gång målat på Konstfack.
