Bo Lindbloms roman Hjälparna utspelas i en glesbefolkad och svårtillgänglig trakt i sydöstra Mexico. Mul- och klövsjuka har konstaterats i området och en internationell hjälpinsats organiseras. Vaccine-ringskampanjen utvecklas till ett fullskaligt krig. När Hjälparna kom ut 1965 drunknade den i bokfloden. På Kvällspostens kultursida ett år senare försökte jag reda ut varför. Jag avslutade min artikel med att utnämna boken till ”en av sextiotalets bästa svenska romaner”. Jag ansåg att berättelsens förankring i en alldeles bestämd miljö gav den ”en rent dokumentär prägel”, något som på ett paradoxalt sätt ökade skildringens generella giltighet. Detta är en värdering som jag idag, fyrtiofem år senare, fortfarande står för. Den kräver inga tillägg. Det gör däremot uppgiften om romanens förhållande till verkligheten. Nu har jag fått bekräftat det jag den gången bara anade. Den mul- och klövsjukeepidemi som skildras är inte någon skriv-bordskonstruktion. Romanfiktionen inskränker sig huvudsakligen till gestaltningen av bokenshuvudpersoner och vissa utbytta ortsnamn. Mot den bakgrunden läser jag idag Hjälparna inte bara som en roman utan också som en dokumentär. Rolf Yrlid
