En klassiker som jag borde ha läst tidigare

Gustave Flauberts Madame Bovary är en bok som länge legat och samlat damm i högen på nattduksbordet. När jag nu äntligen har tagit mig an den, är det med en viss förtjusning och samtidigt en del reservationer som jag ställer den i skrythyllan. Romanen, som först publicerades 1857 är en bok som kräver lite av sin läsare, inte bara för att språket och skildringarna tar tid att sjunka in, utan för att dess teman är lika komplex som dess Emma Bovary. Flauberts målande stil är bokens stora styrka. Här finns en förmåga att skapa miljöer och stämningar som verkligen lever. Från landsbygdens lugna tristess till de stunder av passion och desperation som präglar Emmas liv. Det målas allt jämnt med en omsorg om detaljer som är få författare förunnat. Jag finner en särskild mysglädje i hur Flaubert tar tid att beskriva en middagsscenen utsökta detaljer, ljuden av bestick, ljuset som spelar över bordet, samtalens små nyanser. En sådan scen är balen på d'Andervilliers slott, där Emma för en kort stund känner sig som en del av den överklass hon längtar efter att tillhöra. Scenen är både överdådig och tragisk, fylld av hennes glänsande illusioner och de första sprickorna i dem. Men samtidigt som denna noggranna stil är bokens styrka, så faller den på eget grepp. Vissa scener känns utdragna på ett sätt som stundtals prövar tålamodet hos en reel skadad recensent. De långa passagerna som beskriver Charles Bovarys vardagliga och rika mediokritet. Medan detta må höra till romanens tema (kontrasten mellan Emmas romantiska drömmar och den grå verkligheten) så blir det ibland lite väl mycket av det repetitiva och tråkiga. Kanske är det just meningen? Men det är inte alltid tillfredsställande som läsupplevelse. Den fiktiva Emma själv är en otroligt fascinerande och svårbegriplig karaktär. Hennes känslomässiga överslag, hennes orealistiska förväntningar på livet och hennes ständiga jakt på något som ska fylla den tomheten i henne är svårt att sympatisera med Samtidigt kan jag ibland känna att boken fokuserar så mycket på Emmas inre stormar att den glömmer att ge oss andra karaktärer att fästa oss vid. Madame Bovary är vackert skriven, och dess tema om klass, kön, och de krossade illusionernas smärta är tidlös. Skulle en remake med smartphones funka? Det är en bok som kräver tålamod och en viss acceptans för sitt långsamma tempo och sina utdragna scener. Jag är glad att jag läste den, men det är inte en bok som jag omedelbart känner att jag måste återvända till om det inte är för att skrytsamt samla enkla kulturella poäng.

Hjortronhyllan