Katja och jag växte upp tillsammans. Men inte ens jag, som själv varit så nära inpå hennes liv, kan förstå varifrån hon får sin otroliga, envisa viljestyrka. Att inte vara långsint och att aldrig blicka bakåt. Det måste rymmas oerhört mycket förståelse i hennes själ och hjärta eftersom hon kunnat förlåta allt det hon blivit utsatt för och orkat gå vidare som om det aldrig hänt. Eller gör hon det, egentligen? Hennes historia är så grym och otrolig, men så stark, att den kan gripa tag i det kyligaste hjärta. De är i sanning lyckligt lottade, de som fått både kärlek och en ljus barndom värd att minnas. De som aldrig har känt hunger eller frusit, eller som bett så innerligt om en kram och verkligen fått en, istället för att få en spark. De som så innerligt har önskat att bara få lov att vara barn. Som önskat sig en docka att leka med och som faktiskt fått en, istället för att få en livrem över ryggen och tvingats bli vuxen i förtid. Historien om Katja är hämtad direkt ur livet. En sann historia om en oönskad, misshandlad, mobbad och utstött flicka som med sin familj flydde från Slovenien, en republik i dåvarande kommunistiska Jugoslavien, till faderns ursprungsland Italien för att senare hamna i Sverige.
