Denna bok är den andra i en serie som handlar om Katja - flickan som för drygt 50 år sedan kom från södra Europa till Sverige, tillsammans med sina föräldrar och sin bror. Flickan som växte upp utan sin fars kärlek och utan att få ha varit barn i ordets rätta mening. Som hade en barndom svart som natten i sitt ursprungsland Slovenien. Den lilla republiken på södra sidan av Alperna som på den tiden tillhörde Jugoslavien. Hon trodde att hon kommit till Paradiset i Sverige, men istället fick hon en uppväxt och skoltid som var om möjligt ännu svartare på grund av att hon råkade födas och bo på fel sida om gränsen till Italien. Ett avstånd på en halv mil, som kunde ha förändrat hela hennes liv.
Främlingsfientligheten blev alltmer påtaglig i Sverige runt 1964 och eskalerade 1965, efter att Sverige varit utomlands igen och värvat arbetskraft från Jugoslavien, som då hade öppnat sina gränser. Vid det laget hade ryktet om behovet av industriarbetare i Sverige hunnit sprida sig över Europa och det kom mer än bara duktiga arbetare. Då började lycksökarna också hitta hit, och de mindre arbetsvilliga. I samband med detta växte också främlingsfientligheten. Katja och hennes familj, sveptes med i detta hat. Långt ifrån alla men ändå väldigt många svenskar, gjorde ingen skillnad på folk och folk längre. De pekade hellre ut den lilla klicken lycksökare än såg den stora massan duktiga arbetare, som tillförde landet så mycket.
Historien om Katja är hämtad direkt ur livet. En sann historia om en oönskad, misshandlad och utstött flicka som i motvind och med usla förutsättningar kämpade på för att passa in i den svenska kulturen.
