Det finns en paradox i hjärtat av den trotskistiska traditionen. I närmare 90 år har dess rörelser producerat några av de skarpaste analyserna av kapitalismens instabilitet – förutsett kriser och pekat ut systemets svagheter. Ändå har de aldrig lyckats bygga den stabila internationella organisation som deras egna teorier kräver. Att skylla på svek eller dåligt ledarskap är för enkelt. Den intressanta frågan är en annan: hur kan rörelser med gemensamma rötter, referenser och fiender nå så radikalt olika slutsatser om vad som måste göras? Berättelsen sträcker sig från 1968 års gatuprotester till 2020-talets sammansatta kris, med fyra rörelser i centrum – USFI, ICFI, FT-CI och IMT/RCI. Alla ser sig som arvtagare till samma revolutionära tradition. Alla är djupt oense om vad arvet förpliktigar till. En kortfattad orientering i Fjärde Internationalens historia och dess grenar.
