Världen togs med överraskning när Daguerre i Paris den 9 januari 1839 avslöjade att han kunde fixera bilder i en camera obscura. Nyheten nådde Stockholm ett par veckor senare. Storstilat överlämnade den franska staten uppfinningen till världen – i augusti 1839 smattrade de franska fanorna stolt i vinden och kunskapen om daguerreotypin spreds snabbt. Ingen hade efterfrågat den nya tekniken och få visste vad den skulle användas till. En handfull personer såg till att fotokonsten kom till Sverige och alla hade sina egna skäl: bokhandlaren Bonnier, generalen och ministern Löwenhielm, kryddhandlaren Jacobsson, kostymordinatören Mannerhjerta, dekormålaren Müller och den franske affärsmannen Neubourg. Men Stockholms förste yrkesfotograf, löjtnanten och den tidigare främlingslegionären Lars Benzelstjerna, blev den som under årslånga resor spred fotokonsten över hela Sverige. Han besökte 1841–42 Söderköping, Norrköping, Linköping, Motala, Vadstena, Jönköping, Eksjö, Vimmerby, Västervik, Visby, Kalmar, Borgholm, Karlskrona, Ronneby, Karlshamn, Kristianstad och Helsingborg. Vår tidiga fotohistoria är bildlös. De pionjärer som introducerade fotokonsten har lämnat få daguerreotyper efter sig. I stället återfinns deras avtryck som annonser eller redaktionella notiser i dåtidens tidningar. Och där berättas om deras drivkrafter, affärsmodeller, marknadsföringsmetoder och nätverk i ett glest befolkat rike som stod på tröskeln till den industriella revolutionen. Många av daguerreotypins föregångsmän ägnade sig åt fotokonsten bara under en kortare period av sina liv för att senare övergå – ibland återgå – till någon annan verksamhet medan deras pionjärinsatser snabbt förbleknade för att till slut glömmas bort. Björn Axel Johansson är informationschef vid Statens historiska museum i Stockholm. Han har bl.a. varit nyhetsjournalist på dagstidningar, TT och Sveriges Radio och frilansande dokumentärfilmare och teveproducent för SVT. Under 1980-talet specialiserade han sig på undervattensprogram och marinarkeologi och har haft uppdrag för BBC och National Geographic. Han har bl.a. skrivit en dokumentärroman om den svenska emigrationen till Fijiöarna, Människoslukarna, 1978, och varit redaktör för Regalskeppet Kronan, 1985.

Världen togs med överraskning när Daguerre i Paris den 9 januari 1839 avslöjade att han kunde fixera bilder i en camera obscura. Nyheten nådde Stockholm ett par veckor senare. Storstilat överlämnade den franska staten uppfinningen till världen – i augusti 1839 smattrade de franska fanorna stolt i vinden och kunskapen om daguerreotypin spreds snabbt. Ingen hade efterfrågat den nya tekniken och få visste vad den skulle användas till. En handfull personer såg till att fotokonsten kom till Sverige och alla hade sina egna skäl: bokhandlaren Bonnier, generalen och ministern Löwenhielm, kryddhandlaren Jacobsson, kostymordinatören Mannerhjerta, dekormålaren Müller och den franske affärsmannen Neubourg. Men Stockholms förste yrkesfotograf, löjtnanten och den tidigare främlingslegionären Lars Benzelstjerna, blev den som under årslånga resor spred fotokonsten över hela Sverige. Han besökte 1841–42 Söderköping, Norrköping, Linköping, Motala, Vadstena, Jönköping, Eksjö, Vimmerby, Västervik, Visby, Kalmar, Borgholm, Karlskrona, Ronneby, Karlshamn, Kristianstad och Helsingborg. Vår tidiga fotohistoria är bildlös. De pionjärer som introducerade fotokonsten har lämnat få daguerreotyper efter sig. I stället återfinns deras avtryck som annonser eller redaktionella notiser i dåtidens tidningar. Och där berättas om deras drivkrafter, affärsmodeller, marknadsföringsmetoder och nätverk i ett glest befolkat rike som stod på tröskeln till den industriella revolutionen. Många av daguerreotypins föregångsmän ägnade sig åt fotokonsten bara under en kortare period av sina liv för att senare övergå – ibland återgå – till någon annan verksamhet medan deras pionjärinsatser snabbt förbleknade för att till slut glömmas bort. Björn Axel Johansson är informationschef vid Statens historiska museum i Stockholm. Han har bl.a. varit nyhetsjournalist på dagstidningar, TT och Sveriges Radio och frilansande dokumentärfilmare och teveproducent för SVT. Under 1980-talet specialiserade han sig på undervattensprogram och marinarkeologi och har haft uppdrag för BBC och National Geographic. Han har bl.a. skrivit en dokumentärroman om den svenska emigrationen till Fijiöarna, Människoslukarna, 1978, och varit redaktör för Regalskeppet Kronan, 1985.

Världen togs med överraskning när Daguerre i Paris den 9 januari 1839 avslöjade att han kunde fixera bilder i en camera obscura. Nyheten nådde Stockholm ett par veckor senare. Storstilat överlämnade den franska staten uppfinningen till världen – i augusti 1839 smattrade de franska fanorna stolt i vinden och kunskapen om daguerreotypin spreds snabbt. Ingen hade efterfrågat den nya tekniken och få visste vad den skulle användas till. En handfull personer såg till att fotokonsten kom till Sverige och alla hade sina egna skäl: bokhandlaren Bonnier, generalen och ministern Löwenhielm, kryddhandlaren Jacobsson, kostymordinatören Mannerhjerta, dekormålaren Müller och den franske affärsmannen Neubourg. Men Stockholms förste yrkesfotograf, löjtnanten och den tidigare främlingslegionären Lars Benzelstjerna, blev den som under årslånga resor spred fotokonsten över hela Sverige. Han besökte 1841–42 Söderköping, Norrköping, Linköping, Motala, Vadstena, Jönköping, Eksjö, Vimmerby, Västervik, Visby, Kalmar, Borgholm, Karlskrona, Ronneby, Karlshamn, Kristianstad och Helsingborg. Vår tidiga fotohistoria är bildlös. De pionjärer som introducerade fotokonsten har lämnat få daguerreotyper efter sig. I stället återfinns deras avtryck som annonser eller redaktionella notiser i dåtidens tidningar. Och där berättas om deras drivkrafter, affärsmodeller, marknadsföringsmetoder och nätverk i ett glest befolkat rike som stod på tröskeln till den industriella revolutionen. Många av daguerreotypins föregångsmän ägnade sig åt fotokonsten bara under en kortare period av sina liv för att senare övergå – ibland återgå – till någon annan verksamhet medan deras pionjärinsatser snabbt förbleknade för att till slut glömmas bort. Björn Axel Johansson är informationschef vid Statens historiska museum i Stockholm. Han har bl.a. varit nyhetsjournalist på dagstidningar, TT och Sveriges Radio och frilansande dokumentärfilmare och teveproducent för SVT. Under 1980-talet specialiserade han sig på undervattensprogram och marinarkeologi och har haft uppdrag för BBC och National Geographic. Han har bl.a. skrivit en dokumentärroman om den svenska emigrationen till Fijiöarna, Människoslukarna, 1978, och varit redaktör för Regalskeppet Kronan, 1985.