” Sluta att skjuta skriker hon”. Slutaa…men det fortsätter. Rummet blir alldeles rökfyllt. Hon ser inget. Det sticker i ögonen och halsen. Hon måste bort från detta. Tänk, tänk nu. Fanns det inte en liten lucka under trappen. Hon kryper trevande med händerna framför sig. Något är i vägen. Hon känner med händerna. Det är en kropp. Herregud vem är det? Händerna följer kroppen uppåt mot ansiktet. Det är något varm och kladdigt på händerna. Hon drar åt sig händerna direkt. Hon vet inte vad det är då hon inget kan se. Jag måste framåt, tänker hon. Snart känner hon trappen och kryper under den. Ögonen rinner av den fräna röken från gevären och pistolerna. Jag måste hitta luckan. Det slutar att skjutas. Rösterna som har skrikit hela tiden tystnar. Hon ligger under trappen medans de som har skjutit är tvungna att gå ut då de inte heller ser något pga all den rök som är där. Där känner hon ringen som är till luckan. Hon drar i den och luckan öppnar sig lätt. Hon kryper ner och stänger luckan efter sig. När luckan är stäng så hör hon åter steg nedför trappen. Hon hör inte vad de säger men det börjar skjutas igen. Hon känner med handen på luckan. Det måste finnas något som jag kan låsa med. Av någon anledning hon inte förstår så finns det ett skjutlås där. Hon drar spaken mot kanten av luckan och den låses. Hon kryper bort en bit. Hon ser inget i mörkret. Hon hör att dom ropar och skriker mellan skotten. Hon drar upp benen mot ansikte, håller för öronen och biter sig i läppen för att slippa skrika. Jag vill inte höra, jag vill inte höra…
