En lika kall som mörk januarimorgon kände jag det för första gången. Det som etsats in av tusen och åter tusen unga svenskar i närmare hundra år. Ångesten, tristessen och längtan till något annat. Skratten, gemenskapen och vänskapen som håller livet ut. Sida vid sida med ett sextiotal unga män och en kvinna gick jag igenom dessa ytterligheter som förändrade oss alla i grunden. Idag är det bleka minnen av händelser som kan vara svåra att förklara och ibland förstå, inte minst för dem som inte själva var med. Det som sitter i väggarna. Det som kallas lumpen. Att göra lumpen är så mycket mer än att skjuta med diverse vapen, oändligt antal fysträningar morgon, middag och kväll eller gå långt och länge med tung packning och ständigt ha befäl som gapar över en. Att göra lumpen handlar kanske ännu mer den kamratskap som många bygger upp mellan varandra och som i vissa fall håller livet ut, kanske tack vare alla prövningar man får vara med om. Att göra lumpen är också att lära sig att respektera och harmonisera med andra människor i ett sammanhang de flesta personer aldrig varit med om tidigare. När vi, som nu uppnått en någorlunda aktsam ålder, ser tillbaka på vår tid i det militära är det inte sällan med nostalgiska förtecken. Boken följer livet för författaren från mönstring, genom hela värnplikten på I5 i Östersund då övningar avlöste varandra, men även om allt som hände på luckan fram till den dagen då den unge mannen muckade samt några valda delar i livet därefter. Se denna bok som en ögonblicksbild från en tid i svensk nutidshistoria då en grupp soldater gjorde sin värnplikt på ett av Sveriges många regementen. En upplevelse som delas av hundratusentals svenskar, om inte fler. Oavsett om ni har gjort lumpen eller ej är förhoppningen att ni finner historien lika intressant som varm. Mycket nöje!
