I min gröna ungdom

Den femtioårige författaren ser tillbaka på sina sena tonår i en orolig tid med revolution i Ryssland, spanska sjukan härjande i Sverige och med många arbetslösa vandrande längs vägarna på jakt efter jobb, mat och tak över huvudet.
Berättelsen är enligt författaren till 70 % sanning och vi får följa den unge svartlistade rallaren Birger från kraftverksbygget i Häggenås via potatisplockning vid Frösö läger till påhugg vid Avesta Järnverk och Hallstaviks pappersbruk. Slutligen går färden mot äventyrsböckernas vildmark och livet som björnjägare på Blaikfjället mellan Dorotea och Vilhelmina i södra Lappland där det höll på att gå riktigt illa.
Tonåringens kamp med livets stora frågor och inte minst med relationen till ”Kvinnan” skildras med ömhet, förståelse och en stor portion humor.
Sin kända och erkända förmåga att skriva friskt och spännande har Bernhard Nordh tagit med sig i detta självbiografiska arbete.

Bernhard Nordh (1900 -1972) var en av Sveriges i särklass mest älskade och lästa författare under fem decennier. I ordets bästa bemärkelse var han en ”folkförfattare”. Sitt stora genombrott fick han 1937 med romanen I Marsfjällets skugga.
Bernhard Nordh var av statarsläkt från trakten av Tierp i Uppland. Han rörde sig i ungdomen över stora områden i Sverige sökande efter arbete. Han var politiskt radikal och stod syndikalisterna nära. Till yrken han prövat hör rallare, skogsarbetare, gjutare och torvarbetare. Sin första novell sålde Nordh till veckopressen 1926. Sina vandringsår har författaren skildrat i de självbiografiska böckerna Kämpa mot ödet (1949) och I min gröna ungdom (1951). Nordh debuterade som romanförfattare med Jorden är god (1936) och skrev totalt tjugosju romaner, varav ett tjugutal är norrlandsskildringar. Romanen Flickan från fjällbyn såldes 1945 i sextiotusen ex på fyra veckor vilket då var svenskt bokrekord.
Totalt har Nordhs romaner i Sverige tryckts i nära tre miljoner ex. Hans böcker har översatts till sju språk och tre har filmatiserats.
Sommaren 1936 anlände Bernhard Nordh till Marsliden och fick god kontakt med innevånarna i byn. På underlag av deras berättelser och dåtida dokument skrev han romanerna I Marsfjällets skugga (1937) och Fjällfolk (1938), som beskriver fjällbyns tillblivelse och första uppodling under det sena 1800-talet. Han beskriver möten mellan samer och nybyggare ovanför odlingsgränsen och betonar gärna inslag av spänning i handlingen. Han befolkar vildmarken, ger den röst och konturfasta kroppar och undersöker den tankerymd som växte fram mellan de människor som i mitten av 1800-talet dristigt sökte sig längre upp mot fjällen för att bli nybyggare, och få en bit mark och ett liv som de kunde känna var deras eget. Det är ett liv fullt av umbäranden, av bokstavlig daglig kamp för brödfödan och livet, men ändå skildrat med värdighet och självklar respekt.
Bernhard Nordh har sitt särskilda signum som författare i förmågan att sinnliggöra och synliggöra. Sida vid sida med den naturegna dramatiken, till exempel i kampen mellan en vargflock och en älgtjur, blir de mänskliga känslodramerna helt rimliga. Då är det inte ”vildmarksromantik”, då är det på riktigt.
Bernhard Nordhs berättelser har den kvaliteten – den står sig än idag; det smakar, doftar, känns och berör.

(Delvis från Annelie Bränström Öhmans text i Bernhard Nordh-sällskapets årsskrift 2014)