Gottfrid Billing (1841 1925) var det sena 1800-talets kanske mest inflytelserike kyrkoman i Sverige och dessutom riksdagspolitiker. Tillsammans med en krets ur lundahögkyrkligheten förnyade han luthersk kyrkosyn och kyrkopolitik på ett sätt som blev inflytelserikt både i Svenska kyrkan och i Sveriges riksdag. Svenska kyrkans »lutherska« identitet skulle stärkas liksom dess plats i civilsamhället. Teologisk folkbildning, nya verksamhetsformer och ett gudstjänstliv på den »lutherska« bekännelsens grund var några av redskapen. Den linje som Billing och hans krets drev blev för många präster och kyrkotrogna grupper ett svar på de utmaningar som frikyrkligheten, folkrörelserna och industrialiseringen medförde. Inspirationen till den nya kyrkliga syntesen kom från Tyskland. Genom att undersöka teologins praktiska konsekvenser hos Gottfrid Billing och hans krets frilägger denna bok en för Sverige långsiktigt betydelsefull kyrkopolitisk syntes och internationell orientering. Centrala teman som behandlas är Svenska kyrkans återhämtning och förnyelse Kyrkotrogna gruppers första steg mot att bli aktörer i civilsamhället. Kyrkliga företrädares medverkan i Sveriges internationella orientering i tysk riktning. Sammankopplingen mellan »luthersk« socialetik och konservativ politik. Kretsens centralgestalter utgjordes av Gottfrid Billing (1841 1925), S. L. Bring (1826 1905), N.J.O.H. Lindström (1842 1916) och Andreas Berggren (1844 1906), vilka alla tillhörde den s.k. lundahögkyrklighetens yngre generation. Billing blev biskop i Västerås (1884 98) och Lunds stift (1898 1925), Lind- ström biskop i Växjö stift (1894 1916) medan Bring ungefär samtidigt blev professor i praktisk teologi i Lund (1886 97). Billing var även riksdagsman och en av riksdagshögerns ledande personligheter åren före och efter sekelskiftet 1900. Andreas Berggren, som var kretsens entreprenör, verkade som kyrkoherde, hovpredikant och opinionsbildare.
