Då han såg, att karlarna vid maskinerna inte hade lagt märke till honom – steg kunde man ju inte höra i vinet från sågklingorna – böjde han sig ner och grävde i en av spånhögarna, tog upp en handfull av de lövtunna trästrimlorna och kramade dem smeksamt mellan fingrarna. Han blev tung i bröstet av det där tjocka som kallas längtan, och han visste mycket väl vad det var han längtade efter.
Karl-Gunnar älskar trä. Han älskar hur det luktar, hur mjukt spånet känns under fötterna, hur snälla alla som jobbar i verkstaden är mot honom. Dessutom vantrivs han i skolan, han tycker det är svårt och jobbigt och inte alls lika rofyllt som det verkar vara i snickarnas verkstad. Men Karl-Gunnar har en familj med mycket pengar och höga förväntningar, och hans pappa vill minsann inte ha en snickare till son.
Min son blir inte snickare är en berättelse om uppväxt och identitet, om att vilja gå sin egen väg i en värld som redan bestämt vem man ska vara.
