”Jag tyckte att det såg vackert ut när min flickvän just blivit våldtagen. Men det var också det enda som kunde belasta mitt moralkonto och det kände hon givetvis inte till. Annars påverkades jag inte nämnvärt, det var ju hon och inte jag som råkat ut för övergreppet.”
Så inleds konstnären Maximilian Frisks berättelse om hans livs magnum opus, ett konstverk i sex etapper som till en början tycks bisarrt och egotrippat men som efterhand framstår som en osjälvisk offergärning. När flickvännen lämnar honom blossar ett kvinnoförakt upp inom Maximilian som han inte vet var han ska göra av. Han inser att kvinnan står chanslös inför männens maktbehov och han värjer sig inför tanken att han själv fortplantar förtrycket. De båda viktigaste kvinnorna i hans liv, hans mamma och hans förra flickvän, är olyckliga – kan det ha med honom att göra?
Den diffusa skuldkänslan bultar allt tyngre inom Maximilian tills han blir förlöst genom sitt spektakulära utspel i konstens namn. Hans vernissage väcker stor uppståndelse och får även internationell genklang. Många reagerar med äckel och avsky, men Maximilian har en plan. Konstverkets fullbordan ska visa omvärlden vad han egentligen menade och vems sida han i själva verket stod på.
Under tiden får man följa den uppskruvade mediebevakningen som ofta tar sig rent komiska vändningar. Maximilian blir snackisen för säsongen och alla vill använda honom för sina egna syften. Ingen kan undgå att ta ställning till hans provokation. Och allt går efter hans ritningar. Tills en ny faktor uppstår, en faktor han inte räknat med: han får tillgång till sitt känsloliv. Men stenen är satt i rullning och går inte att stoppa. Maximilian är fånge i sin egen plan. Fånge i systemet.
Och är vi inte alla det?
Vid romanens slut, sluts också cirkeln. Då är det dags att börja från början och läsa om berättelsen med nya ögon. Vem är den verkliga boven i det mänskliga dramat? I Penetrering ställs denna fråga på sin spets.
”Den som vill kan läsa boken som en relationsroman. Huvudpersonen är en analytisk och intellektuell man i 35-årsåldern med svåra kommunikationsproblem som till slut måste tillgripa en ovanligt drastisk åtgärd för att röja bort hindret mellan sig själv och kvinnorna, som han innerst inne känner en desperat önskan att nå fram till.
Penetrering är också en besk satir över vår tids sextyranni som kräver att vi alla ska vara konstant kåta eller åtminstone se ut som om vi är det: Jag knullar, alltså finns jag.
Samtidigt raljeras det rått om det korrupta konstetablissemanget, om mediernas vampyrmentalitet, om blåögda feminister och om den plastbohemiska innerstadseliten.
