En vanlig rättsverkan av brott är att egendom som har med brottet att göra förverkas till staten. Detta sker av olika skäl, tar sig skilda uttryck och kan skifta betydligt i ingripandegrad. Ibland är det en närmast rutinartad sanktion, som när narkotika, knivar och andra farliga föremål ska oskadliggöras. I andra situationer kan förverkande rikta sig mot ett brottsutbyte eller värdefull egendom som på något sätt är kopplad till brott, till exempel en bil eller ett varuparti. Ett beslut om förverkande kräver då ofta en noggrann bedömning av vad det egentligen finns grund att förverka. Sanktionens förhållande till brottets andra rättsverkningar måste också beaktas.
Allmänna bestämmelser om förverkande infördes i Sverige på 1940-talet, men har inte varit föremål för en samlad behandling sedan dess. De senaste åren har EU-samarbetet medfört en omfattande utvidgning av möjligheterna till förverkande. I Förverkande av egendom undersöks de olika formerna av förverkande var för sig. Den viktiga gränsdragningen mellan förverkande och straff problematiseras genomgående. Dessutom undersöks allmänna frågor om hos vem förverkande kan ske, i vilka situationer förverkande bör underlåtas och vilka processuella regler som gäller vid förverkande. I ett avslutande kapitel analyseras förverkandesanktionens grunder.
