Sivert är hela Granlundas ögonsten. Hans glada skratt fyller gården med liv och hans soliga leende värmer allas hjärtan. Allra mest glittrar det om honom när det kommer farandeföljen till gården och han får höra fiolspel. Däremot känner Malin en gnagande oro. Finns det några bland dem som kände Jo? Vad ska de säga när de får se Sivert som blir mer och mer lik sin far? Ännu värre blir det när Sivert sätter sig på tvären och förklarar att han inte vill bli bonde. Han vill leva ett fritt liv och spela fiol! Malin blir så rasande att hon ger honom en örfil. Sivert ser på henne, allvarligt och anklagande. Duger jag inte bara som jag är då? frågar han. Malin blir stum. Det känns som om allt hon har levt för, allt hon offrat, har varit förgäves...
