Peach

Surrealism eller pretentiöst nonsens?

<b>Emma Glass Peach är en kortroman</b> som balanserar mellan det poetiska och det groteska, en mardrömslik skildring av trauma som rör sig i det rykande gränslandet mellan realism och surrealism. Abstrakt, och då menar jag verkligen abstrakt. Karaktärerna, inklusive Peach själv, agerar så som människor men beskrivs som träd, korvar och klägg. Det skapar en distansering, en drömliknande obehagskänsla där gränsen mellan verklighet och hallucinationer suddas blankt ut. Är det en annan värld vi befinner oss i, eller är detta just den fragmenterade, absurda upplevelsen inuti ett offer efter en brutal våldtäkt och dess efterspel? Den språkliga rytmen är drivande likt en oavbruten ström. Glass har en förmåga att gestalta känslor snarare än att beskriva dem. Vissa läsare kommer säkert att avfärda den med en handviftning som pretentiöst nonsens, denna Man Booker Prize-vinnare som går för långt i sin experimentella lustar. Men att avfärda det obegripliga är att missa poängen. Alla kan inte förstå <i>Twin Peaks viben</i> om de enbart matats med förklarande "tell-medier" hela livet. Ibland måste vi låta oss förloras i det obegripliga, låta texten verka på en intuitiv nivå snarare än en logisk. <b>Det som skaver för mig är hur omvärlden reagerar,</b>eller snarare inte reagerar. Det finns subtila antydningar om att människorna runt Peach anar vad som hänt, men ingen gör något. Det är en värld där empati och ansvar känns frånvarande. Gänget känns som "lallare" och Peach överges till sitt eget trauma. Kanske är det en kommentar på verkligheten, kanske bara ännu ett lager av absurditet. Skulle jag rekommendera den? ogärna. Men jag är glad att jag har läst den. En liten, liten smula till min personliga kanon.

Hjortronhyllan