Även om Kafka råkar vara Kafka.

I "Slottet" möter vi K, som anländer till en by där han påstår sig ha blivit anställd som lantmätare. Det är vinter, alltid vinter, möjligen en kort vår som snabbt stryks ur protokollet innan snön återtar makten. Byn är nedtyngd, apatiskt foglig och styrs av ett byråkratiskt system vars centrum, både symboliskt och praktiskt är Slottet. Dit kommer man inte' och om man nästan får, så har reglerna ändrats under tiden du är på väg dit. K försöker. Han argumenterar, förhandlar, anpassar sig, stretar emot och ger aldrig riktigt upp. Men byråkratin är inte som slottets stenhårda mur, den är ett träsk. Ju mer K rör sig, desto djupare sjunker han. Ingen ger tydliga besked. Alla vet något, men ingen vet tillräckligt. Karaktärerna beter sig inkonsekvent, ibland absurt, ibland mekaniskt. De beter sig som om de själva blivit funktioner. Det här är Kafkas ultimata skildring av ett system som inte bara förtrycker, utan som hålls vid liv av dem som lider under det. Byborna är inte bara offer, de är medadministratörer av sin egen ofrihet. Det är de mest obehagliga i romanen. Mer än den ständigt deprimerande vintern. Slottet knyts aldrig ihop. Kafka dog innan han avslutade romanen och ville dessutom att manuskriptet aldrig skulle publiceras. Hans förläggare struntade i det, vilket litteraturhistorien varit tacksam för. Även om läsupplevelsen för mig ibland protesterar, kan jag uppskatta vad den gjort för litteraturen. För det här är en roman som ältar. Scenerna är långa, upprepande och ibland direkt utmattande. Det kafkanska är här i sin renaste form, vilket också gör det lätt att posera med. För ibland känns det som ett offer för namedropping. Kafka skrev inte för att skapa underhållning eller ens mening. Han skrev för att gestalta ett tillstånd. Om man går in i Slottet med förväntningen om en roman i traditionell mening, kommer man allt bli besviken.

Hjortronhyllan