Den ryske författaren Leonid Dobycin (1894–1936?) skrev inte många ord, men de rymde mycket. Denna avhandling handlar om hans noveller från 1920-talet. På ett tigande sätt skildrar de ett hot mot människan i det nya sovjetiska samhället, i dess krav på inordning i ett ideologiskt system med redan givna svar på hur samhället ska organiseras, hur man ska leva och vad som är betydelsefullt. Genom sina sinnliga intryck och avskalade repliker utan utvecklade tankar söker novellerna fånga något levande under ytan i människors vardagliga möten.
