Varför ser svensk kulturpolitik ut som den gör? Varför handlar den om just de kulturyttringar och områden som den gör? Hade den kunnat utformas på något annat sätt? För att söka svar på sådana frågor menar Anders Frenander att etat långt historiskt perspektiv är upplysande.

I denna utvidgade och delvis omarbetade upplaga analyserar Frenander hur man på en övergripande nivå diskuterat svensk kulturpolitik fram till riksdagsbeslutet 2009. Till grund för undersökningen ligger partiernas kulturpolitiska program, deras tidskrifter, debattböcker och debattartiklar samt statliga utredningar med mera. Materialet granskas med en diskursanalytisk metod insatt i en större teoretisk ram avseende det svenska folkhemmet, betraktat som en hegemoni i Gramscis mening. När folkhemmet etablerades på 1930-talet sattes för lång tid framöver gränserna för politikens vägar. I hög grad gällde detta kulturpolitiken och kan förklara varför den, när den etablerades på 1960-talet, kom att kretsa kring ett konventionellt borgerligt finkulturbegrepp. Bokens historiska synsätt och kronologiska upplägg åskådliggör varför dagens kulturpolitik ser ut som den gör.

Anders Frenander är idéhistoriker och professor i Biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås.

Varför ser svensk kulturpolitik ut som den gör? Varför handlar den om just de kulturyttringar och områden som den gör? Hade den kunnat utformas på något annat sätt? För att söka svar på sådana frågor menar Anders Frenander att etat långt historiskt perspektiv är upplysande.

I denna utvidgade och delvis omarbetade upplaga analyserar Frenander hur man på en övergripande nivå diskuterat svensk kulturpolitik fram till riksdagsbeslutet 2009. Till grund för undersökningen ligger partiernas kulturpolitiska program, deras tidskrifter, debattböcker och debattartiklar samt statliga utredningar med mera. Materialet granskas med en diskursanalytisk metod insatt i en större teoretisk ram avseende det svenska folkhemmet, betraktat som en hegemoni i Gramscis mening. När folkhemmet etablerades på 1930-talet sattes för lång tid framöver gränserna för politikens vägar. I hög grad gällde detta kulturpolitiken och kan förklara varför den, när den etablerades på 1960-talet, kom att kretsa kring ett konventionellt borgerligt finkulturbegrepp. Bokens historiska synsätt och kronologiska upplägg åskådliggör varför dagens kulturpolitik ser ut som den gör.

Anders Frenander är idéhistoriker och professor i Biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås.

Varför ser svensk kulturpolitik ut som den gör? Varför handlar den om just de kulturyttringar och områden som den gör? Hade den kunnat utformas på något annat sätt? För att söka svar på sådana frågor menar Anders Frenander att etat långt historiskt perspektiv är upplysande.

I denna utvidgade och delvis omarbetade upplaga analyserar Frenander hur man på en övergripande nivå diskuterat svensk kulturpolitik fram till riksdagsbeslutet 2009. Till grund för undersökningen ligger partiernas kulturpolitiska program, deras tidskrifter, debattböcker och debattartiklar samt statliga utredningar med mera. Materialet granskas med en diskursanalytisk metod insatt i en större teoretisk ram avseende det svenska folkhemmet, betraktat som en hegemoni i Gramscis mening. När folkhemmet etablerades på 1930-talet sattes för lång tid framöver gränserna för politikens vägar. I hög grad gällde detta kulturpolitiken och kan förklara varför den, när den etablerades på 1960-talet, kom att kretsa kring ett konventionellt borgerligt finkulturbegrepp. Bokens historiska synsätt och kronologiska upplägg åskådliggör varför dagens kulturpolitik ser ut som den gör.

Anders Frenander är idéhistoriker och professor i Biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås.